Finn Zetterholm: Avundsjukan är en självförvållad sjukdom
När författaren Bertil Schütt fyllde femtio år firades han av kollegerna med middag på restaurang. Då de började sjunga för honom sjöng Bertil Schütt högre än alla andra.
»Men Bertil, du ska inte sjunga: Ja, må han leva!«, sa kollegorna. »Det är ju du som fyller år.«
»Men jag är den enda som menar det«, svarade han.
Avund räknas till de sju dödssynderna. Det låter som en trist och småsint synd jämfört med flera av de andra (frosseri, ilska, liderlighet och lättja), ändå har den alltid intresserat mig. Kanske för att den är så vanlig i min bransch bland författare, artister och konstnärer.
»Små gratulanter med gallgrönt i dragen«, skriver Birger Sjöberg i en dikt i Kriser och kransar, där han gör upp med sin popularitet efter de enorma framgångarna med Fridas visor.
Avunden är den enda dödssynden som har fått tillägget -sjuka. Precis som svartsjuka – fast det är inte någon dödssynd. Att svartsjuka kan innehålla starka känslor och lidelser kan man förstå. Men avundsjuka? Man mår alltså riktigt dåligt för att någon annan lyckats bra, eller har det bättre än man själv. Att avunden räknas till dödssynderna beror på att man i kristendomen ska vara nöjd med sin lott. Lönen får man i himlen.
»Jag är så avundsjuk«, skojade sångerskan Nanne Grönvall i en låt i Melodifestivalen. Men egentligen är det inget att skoja om. Det första mordet i Bibeln – det finns många – är Adam och Evas son Kain som slår ihjäl sin bror Abel, för att han är avundsjuk på hans offergåva till Herren.
Vi pratar ofta om den kungliga svenska avundsjukan. Jag tror inte att det stämmer. Avunden är universell. Orsaken till avunden i det gamla bondesamhället var den primitiva föreställningen om att det bara fanns ett visst mått av lycka att fördela. Om det gick bra för din granne måste det gå sämre för någon annan.
Vid närmare eftertanke stämmer det ju i dag i kulturbranschen, när stipendier ska fördelas …
»Det är den svenska Jantelagen«, säger folk när de pratar om avundsjuka. Men som ofta sagts är Jantelagen myntad av den norske författaren Axel Sandemose och handlar om en stad i Danmark. Dessutom handlar Jantelagen egentligen inte om avundsjuka utan om att man inte ska förhäva sig och tro att man är något.
»Gör grannarna avundsjuka med en lyxgrill« (pris: 63 000 kr) stod det i en annons häromdagen. Avunden är en viktig drivkraft i konsumtionssamhället. Den bygger på att man jämför sig med någon annan. När man forskar om lycka har det visat sig att människor kan känna sig lyckliga fast de lever ganska enkelt, men så fort de börjar jämföra sig med omgivningen som har det bättre blir de mindre lyckliga.
Man kan försöka vinna enkla politiska poäng genom att beskylla motståndare för att vara avundsjuka. »Socialismen är avundens evangelium«, sa den ärkekonservative Winston Churchill. Men det blir mer slagord än bevingade ord. Det högern kallar avund skulle vänstern kalla rättvisa.
Är jag avundsjuk?
Säkert, men man ska skilja på avundsjuka och missunnsamhet. Om min vän får en resa till Bora Bora blir jag avundsjuk, eftersom jag gärna också vill åka dit. Men jag missunnar inte honom att resa. Om avundsjukan är en sjukdom är den självförvållad. Precis som man får jobba med sin ilska, sitt frosseri och sin lättja får man göra det med sin avundsjuka. Och om man blir missunnsam är det dags att skärpa sig – om man inte vill gå med förgrämda anletsdrag, som det heter i visan.
