Finn Zetterholm: Därför är biblioteket världens mest sensuella plats
Toppbild: TT
Som ett bibliotek är min älskades själ« – så börjar en dikt av Göran Tunström. Det är en suverän öppning på en kärleksdikt.
Jag är uppväxt på Sigtunastiftelsens bibliotek, där brukade vi leka som barn. Vi turades om att gömma en skatt bakom en bok, sedan smög de andra runt för att hitta den. Det var då jag hittade boken »Bekännelser av ett skeletts barn« av Alfred de Musset. Den måste jag ju låna. Men den var tråkig att läsa, mamma och pappa skrattade åt att jag hade läst fel. Boken hette »Bekännelser av ett seklets barn« … Så började min kärlek till biblioteken.
I ett samhälle där nytta och girighet styr allt är biblioteken en viktig frihetssymbol. Det är de enda offentliga lokaler dit man kan gå och bara exi-stera, utan krav på att konsumera eller över huvud taget företa sig någonting. Naturligtvis attackeras biblioteken från alla håll. I Sveriges rikaste kommun, Täby, klagade bibliotekspersonalen för några år sedan över att de inte hade pengar att köpa böcker för. Jag gjorde ett inslag för OBS i P1 kultur där jag föreslog att Täbybor skulle ställa sig vid entrén till NK och tigga pengar till bokinköp åt den stackars fattiga kommunen.
I dag gör folk sig av med sina böcker. Pocketböcker är slit-och-släng-varor. Det finns få loppisar som vill ta emot dem. Eftersom vårt hem drunknar i böcker ha vi tvingats slänga flera kassar. Det skär i hjärtat på mig, det är bara snäppet bättre än bokbål.
Enligt skollagen ska det finnas ett bibliotek i varje skola. Det gör det inte. Som all kultur är det lågprioriterat. Eller som en rektor i en skola där jag var på författarbesök sa: »Vi hade att välja på det eller att laga taket.«
Jag tycker att bibliotek är de mest sensuella platser som finns. När jag var i tonåren fantiserade jag om att ta ut en bok ur en hylla och se rakt igenom nästa rad där det stod en tankfull flicka och tittade tillbaka på mig genom bokgluggen.
Författarförbundet demonstrerar med jämna mellanrum för att rädda biblioteken. I media får de ett förstrött intresse. Biblioteken fyller inte samma funktion som tidigare, nu när man kan ladda ner allting hemma. Pappersböcker är gammelmedia, de digitaliseras i allt snabbare takt. Själv avskyr jag att läsa e-böcker eller ännu värre att lyssna på dem. Jag tycker att det förstör min personliga upplevelse. Det enda ljud jag vill höra är det fridsamma prasslet när jag vänder blad.
LÄS OCKSÅ: Finn Zetterholm: Lagomfolket i landet lagom tror lagom mycket
En svår fråga är vad som ska få finnas kvar på bibliotekens hyllor. Svaret är förstås det som efterfrågas mest. Resten flyttas obarmhärtigt till arkivet, om det är ett stort bibliotek. På de mindre reas böckerna ut för fem kronor styck, eller förintas. Jag tycker att man ska ha kvar allt. Den argentinske författaren Luis Borges skriver om biblioteket i Babel som är hela universum. En omnipotent dröm för alla bibliofiler.
I Verner von Heidenstams strama hus Övralid med utsikt över Vättern finns hans boksamling. Egentligen var det Strindbergs böcker. Innan de blev ovänner fick Heidenstam ta över Strindbergs samling för en summa, eftersom Strindberg hade ont om pengar. Strindberg skulle köpa tillbaka böckerna när han fick råd.
Det är värt ett besök att se dem. I den stora matsalen finns bokhyllor i alla fyra väderstreck. Böckerna är placerade i färger. Den röda väggen, den blå, den gröna och den bruna. Verner von Heidenstam var estet. Man kan ställa sig mitt i rummet och se hur solen flyttar sig och lyser upp de fyra bokväggarna. En fröjd för en biblioteksälskare.
