Finn Zetterholm: Summan av oron är konstant
Toppbild: TT
Det skulle vara intressant att undersöka hur kvällstidningarnas löpsedlar har förändrats under, låt oss säga, de senaste 30 åren. Det vore ett ämne för den samtida mentalitetsforskningen.
Jag tycker mig själv ha märkt en tydlig tendens. På den gamla goda tiden, låt oss säga 70- till 90-talen, handlade det mest om det gamla vanliga: mord, sex och kändisar.
I dag står det alltmer om sjukdomar. »Magvärk kan vara svår sjukdom«. »Tidiga varningssignaler du inte bör ignorera«. »Så kan din tarm avslöja om du har diabetes«. Dit hör också nyheter om kost och hälsa. Om löpsedlarna speglar tidsandan, vilket jag tror att de gör, blir vi allt ängsligare. I alla fall för vår hälsa.
Tidigare kunde okända människor och bortglömda kändisar åtminstone försöka göra karriär som offer. Men nu när varenda influenser hänger på och berättar om sin ångest och svåra barndom blir det trångt i portgången för alla som mår dåligt. I ett odödligt Monty Python-inslag försöker deltagarna bräcka varandra i vem som haft värst barndom. Här var de långt före sin tid.
Snart finns det inga kvar som mår bra. Ungefär som i Morden i Midsummer, där man undrar hur många levande som återstår. Som underhållning är må-dåligt-trenden i varje fall oslagbar. Det är tråkigt med idyll. Med nöjda som trivs.
Det är naturligtvis bra för den mängd psykologer, terapeuter, livs-coacher och författare av självhjälpslitteratur som lever på det. I media hör man allt oftare att unga människor mår psykiskt allt sämre. Det kan självklart ha konkreta orsaker, som arbetslöshet och svårigheten att få en bostad. Men i en intervju med en psykolog i DN nyligen ifrågasätter han om unga verkligen mår sämre i dag. De kanske har fått mer utrymme att uttrycka det.
Att både hälsotrenden och må-dåligt-trenden ligger i tiden står klart. Redan på 70-talet började vi tala om personligt självförverkligande med slagord som »Älska dig själv« och Safs beryktade kampanj »Satsa på dig själv«. Boken Den narcissistiska kulturen av Christopher Lasch kom ut 1979 och blev snabbt en klassiker. När jag nu läser om den är den både skrämmande och skrattretande aktuell.
Dagligen möter jag flåsande vuxna som är ute på en träningsrunda. Ändå är det en minoritet som motionerar. De flesta är soffpotatisar. Enligt undersökningar får barnen allt sämre kondition.
Jag gjorde en konsert på en skola i Jönköping för några år sedan. Barnen hade lyckan att ha en riktigt stor skolgård med mycket natur. Jag pratade med gymnastikläraren som berättade att han brukade dra i gång terminen med att alla barnen fick springa runt hela skolgården. När han började som lärare klarade alla barnen det. Nu nästan ingen …
Det beror förstås på att de bara sitter med datorn och mobilen, suckar alla vuxna. Men det är inte hela förklaringen. Sedan 70-talet har 90 procent av barnens lekutrymme utomhus försvunnit .
Ungefär som tusentals insektsarter försvinner för att naturen uppodlas och bebyggs. Oss väntar alltså en dystopisk framtid för både barn och insekter. Plus alla som mår dåligt.
Summan av lasterna är konstant, hävdade Aristoteles. Jag tror summan av oron också är det. Tidigare var det kärnvapen, nu är det miljön. Och hälsan.
Själv mår jag ganska bra. Med dagens mått är jag väldigt tråkig. Men var inte oroliga, jag har saker från min barndom som jag ännu inte berättat offentligt. Det kommer att bräcka många eländesentreprenörer.
Jag skojar inte. Vänta bara.
