Finns det ett fascistiskt hot i dag?
Svaret på frågan om det finns ett fascistiskt hot i dag är ett otvetydigt ja, enligt Markus Kallifatides. Thomas Gür håller inte riktigt med.
Toppbild: TT
Markus Kallifatides:
Häromveckan var Italiens relativt nytillträdda premiärminister Giorgia Meloni på besök hos Ulf Kristersson. Meloni leder Frattelli d’Italia, ett parti i rakt nedstigande led från Benito Mussolinis fascistiska parti. Det italienska maktskiftet är ett historiskt djupt oroande faktum.
Inte blir jag mindre orolig för demokratins framtid när jag ser hur republikanerna i USA fortfarande ifrågasätter valresultat och försvarar uppvigling till väpnat angrepp mot kongressen. Donald Trump kan mycket väl ställa upp som presidentkandidat ännu en gång. Detsamma gäller Jair Bolsonaro i Brasilien, som gått i landsflykt till USA av rädsla att arresteras för sin inblandning i en stormning av den brasilianska demokratins centrala institutioner efter sin valförlust. Tusentals tyska poliser deltog också nyligen i förhindrandet av en konspiration att störta den federala tyska staten och återföra landet till monarkisk diktatur.
Det tål också att påminna om att i stora delar av världen har demokratiska styrelseformer aldrig fått genomslag. Fascism, i vid mening, är det dominerande styrelseskicket och politiska ideologin i vår värld. Kina, Saudiarabien, Iran, Ryssland och stora delar av Afrika präglas av ledarkult, ohämmad nationalism, kvinnohat som norm, irrationalism och avsaknad av maktbegränsande institutioner.
Frågan som borde ställas är kanske snarare om det finns något hopp för demokratin?
Mitt svar är ett ja. Det finns hopp. De alldeles påtagliga globala problemen, klimatförändringar, väpnade konflikter, pandemier och migration utgör en verklighet som leder den förnuftiga blicken utåt mot världen. Enkla och nationalistiska lösningar medges inte av den spöklika verkligheten. Demokratin både måste och kan formulera komplexa och gränsöverskridande samarbetslösningar och hantera de motsättningar som uppstår inom länder.
Men motkrafterna till demokratin är enorma. I de alltjämt av demokrati präglade nationerna har lögnen blivit deras främsta vapen.
Det som började som något litet kan växa till något större. Den amerikanska politiken är nu så förvriden av lögner och mörka pengar att ingen ens orkar höja på ögonbrynen när en republikansk kongressledamot hävdar att små byskolor erhåller miljardbelopp för att undervisa i ”kritisk rasteori”.
Även Storbritannien kan också för ögonblicket tjäna som iögonfallande exempel på hur lögner kan underminera förtroendet för demokratin. Där åkte en senare kommande premiärminister land och rike runt i en Brexitbuss målad med ett löfte om miljarder till sjukvården som aldrig sedan kom fram. Inte helt olikt sin svenska kollega gick sedan nästa premiärminister ut och lovade ett elräkningstak på 2500 pund, som de sedan inte levererade på.
Den svenska politiken har möjligen en bit kvar, men mindre än vi kanske skulle vilja tro. Sveriges regering kontrolleras av ett parti som grundades av bland andra tidigare medlemmar av det Tredje Rikets militär. Partiledare och ministrar från de "borgerliga" partierna sprider numera rutinmässigt desinformation om kärnkraften och vad de kallar det "nedmonterade elsystemet" och vägrar kännas vid vad som sagts på film före valet.
Svaret på frågan om det finns ett fascistiskt hot idag är ett otvetydigt ja. Valmanskåren tycks dock vara detta på spåren nu när vallöftena spricker som vampyrer i solsken och varje samhällsproblem, utom höginkomsttagares kärlek till skattesänkningar, förblir obesvarade.
Thomas Gür:
En bra bit in i 1930-talet insisterade den Kommunistiska internationalen, Komintern, och dess partier på att socialdemokratin var en variant av fascismen, socialfascism. Detta eftersom socialdemokratin dels ansågs dela samma korporativistiska modell för samhällets organisation, dels stod i vägen för proletariatets revolution och diktatur.
Josef Stalin slog an tonen i en artikel i september 1924: "Fascismen är bourgeoisiens kamporganisation vilken förlitar sig på socialdemokratins aktiva stöd. Socialdemokratin är objektivt sett fascismens moderata flank."
Poängen här är inte att Stalin, givetvis, hade fel. Poängen är att redan några år efter Mussolinis inträde på den italienska politikens scen med sitt Nationella fascistparti 1921 och marschen mot Rom 1922, hade begreppet "fascist" börjat användas som ett pejorativ.
När hotet från Tyskland blev allt mer uppenbart, övergav Komintern teorin om socialfascismen. Nu lanserade organisationens generalsekreterare Georgi Dimitrov tesen om fascismen som en diktatur av "finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element", och även den tyska nationalsocialismen gick under termen Hitler-fascismen.
Och efter andra världskriget blev fascism för stora delar av vänstern som term synonymt med vilken politisk rörelse som helst som man inte gillade. Betecknande nog påminde både retoriken och agerandet hos de som framhävde sin egen antifascism och de andras fascism ofta om den nidbild av motståndaren som de själva torgförde.
Det gick så pass långt att den italienske målaren och författaren Mino Maccari, själv i sin ungdom fascist och deltagare i marschen mot Rom, på 1970-talet framhöll: "Fascismen delar sig i två; den egentliga fascismen och anti-fascismen." Och i samma anda skrev regissören och kommunisten Pier Paolo Pasolini i en artikel 1974: "Ingen värre fascism än anti-fascismen."
För svenskt vidkommande kan cirkeln om vem som är fascist eller inte, sägas ha slutits när Henrik Arnstad, ofta anlitad i offentliga sammanhang som expert inom detta område, uttalade följande: "En viktig del av neo-fascismen är att man aktivt ska förneka och dementera att man är fascist." (TV4 6/12 2014) Arnstad framförde ovanstående som ett förment intellektuellt stöd till dåvarande statsminister Löfvens beteckning av Sverigedemokraterna som ett "nyfascistiskt enfrågeparti".
Det är ett resonemang av karaktären krona-jag-vinner, klave-du förlorar. Om sålunda all politik som jag ogillar är fascism, och såväl den som säger att han är fascist som den som förnekar det, är fascister, blir hotet från fascismen alltid och allestädes närvarande. Men med en sådan analysmetod, om den nu kan kallas det, utplånas alla möjligheter till förståelse av omvärlden.
Visst finns det också i dag hot mot den liberala demokratin av samma kaliber som en gång i tiden från fascismen. Men de hoten måste beskrivas och bekämpas på grundval av sina egenarter, sitt ursprung och sina program.
Att etikettera dem med en term som i dag saknar analytiskt värde, att reducera dem till fascism, eftersom man ogillar dem, leder inte bara till tankemässig fattigdom. Det leder också, som alltid med felanalyser eller ohållbara paralleller, till felaktiga hållningar och felaktiga åtgärder. Då ökar hoten, i stället för att minska.
Men för den som i alla hot ser fascism, blir det bara en bekräftelse på att hotet från fascismen växer.
Alla likheter med de senaste decenniets förvecklingar i svensk politik är givetvis inte en slump.
Markus Kallifatides är ekonom, docent, ordförande i Reformisterna samt riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Thomas Gür är ekonom, kommunikatör, företagare och borgerlig debattör.
***
