Finns det nationer och nationalkänsla, eller är det bara inbillning och fantasier?

Markus Kallifatides: 

Nationalismen och nationalstaten är utan tvekan de senaste århundradenas mest kraftfulla sociala, politiska konstruktioner. Nationalismen är en "subjektiv religion" som Hegel i sina sista föreläsningar kallade de föreställningar, inte sällan rena vanföreställningar, som understundom sätter folkmassor i rörelse, däribland i krig. Föreställningarna kretsar ofelbart om ett "folk" som på något mytiskt sätt har något gemensamt. Friherre och barnhemsbarn. Drottning och lokalvårdare. Professor och bytok. Arbetsköpare och arbetssäljare. Trots de mest iögonfallande avgrunder som skiljer oss åt så påbjuder nationalismen att "vi" ändå har något gemensamt, trots att all vår erfarenhet säger oss något helt annat.  

Ofta är nationalismen komisk: den egna nationens jordgubbar och nötkött är godast, de egna männen morskast och de egna kvinnorna fagrast. Nationalismen skyler över illdåd och påbjuder egen förträfflighet. Den svenska, exempelvis, vill inte gärna se den svenska kolonial- och slaverihistorien, att kungens närmaste anfäder var synnerligen Nazivänliga, att svenska företag har mutat sig fram i världen eller se det groteska i att vi byggde ett kärnkraftverk i utkanten av Danmarks huvudstad.  

Nationalismen är i dag ett allvarligt hinder för arbetarklasser i alla länder att värna sina materiella intressen. Kapitalet har nämligen sedan länge brutit sig loss från inneslutning i nationalstater och spelar ut arbetare mot arbetare över hela vår planet. I skrivande stund faller löneandelen ännu ett par procentenheter och ojämlikheten ökar. Nationellt organiserade och fokuserade fackföreningar har inte mycket annat att göra än att fira ännu ett nederlag. 

Je ne suis pas nationaliste, ju suis patriote. Så sa min universitetslärare i franska. Jag är inte nationalist, jag är patriot. Möjligen den viktigaste distinktion i synnerhet en europé kan och bör göra.  

Jag är patriot. Jag vill den politiska konstruktion jag lever i ska vara god. Jag gläds över det som är gott med Sverige som stat och samhälle och jag känner missmod över det som inte är bra. Jag känner att det är lättast att tala med andra på svenska. Men jag tror inte att Sverige är något som helst annat än en politisk konstruktion med en helt specifik historisk tillblivelse och med ett möjligt slutdatum. I allt väsentligt en "slump". Gränsen drogs där den drogs vid något fältslag. Många människor dog, våldtogs och bestals. Människor av alla slag levde i svält och armod.  

Jag är en socialdemokratisk patriot som vill att Sverige ska bli mer socialdemokratiskt. Jag vill att friherren och barnhemsbarnet, arbetsköpare och arbetssäljaren ska ha mer gemensamt i verkligheten. Det betyder att pengar och därigenom makt ska omfördelas, att ny järnväg ska byggas, industrin ska ställa om först i världen, trångboddhet och hemlöshet byggas bort, att den sjuke ska få både vård och sjukersättning av en Försäkringskassa där tjänstemännen är på marginalen mer lojala med den enskilde än med finansdepartementets budgetavdelning, midsommar är högtidernas högtid, Stad i ljus eller Öppna landskap de verkliga nationalsångerna, skatterna återigen högst och välfärden bäst i världen. 

Jag vill att vi ska göra bäst av alla och vårt namn av den anledningen ska flyga ärat över jorden, inte för att Gustav den andre Adolfs legosoldater försatte halva Europa i skräck för 400 år sedan. Jag är därtill förvissad om att förutsättningen är politisk organisering i en patriotisk socialdemokratisk arbetarrörelse som tar avstånd från nationalismen. 

Thomas Gür: 

Med det svensk-isländsk-germanska begreppet fosterland, får vi en bättre förståelse för de från latinet härrörande begreppen nationalitet och nationalkänsla. Fosterland anknyter till fostran, och inte till att födas, som i begreppen fosterföräldrar, uppfostran eller fostbrödralag. 

Det betyder att även den som inte är född i ett land, eller vars fäder inte sover under kyrkohällen, kan ha sin känslo- och identitetsmässiga hemvist där, se det som sitt fosterland, anse sig vara och bli en del av den nationen. 

Med en sådan förståelse för begreppet fosterland kommer vi nära Benedict Andersons beskrivning av nationen som en föreställd gemenskap ("imagined community"). Detta begrepp tolkas ibland, och då ofta avsiktligt, felaktigt som att nationen skulle vara en inbillad, påhittad eller imaginär gemenskap, som alltså inte finns på riktigt som till exempel en på blodsband baserad klan eller en på ekonomisk ställning baserad klass. Och därmed kan sådant som nationell identifikation, för att inte tala om nationalism, som ideologi och politisk handlingsplattform, avfärdas som en tro på tomtar och troll. 

Men föreställda gemenskaper människor emellan är många gånger lika verkliga, i betydelsen existerande och som måste tas i beaktande och som till och med regleras juridiskt, som gemenskaper som bygger på till exempel börd eller klass. Familjer med adopterade barn, där barnen vet att de är adopterade, är just föreställda gemenskaper, som är lika verkliga, och med samma juridiska rättigheter, som familjer där barnen är föräldrarnas biologiska avkommor. 

På liknande vis formeras inte en nation av individer som binds samman av en gemensam härstamning eller ens alla gånger en gemensam etnisk identitet, utan av en föreställd och därmed sålunda reell uppfattning om ödesgemenskap och ett delat fosterland. 

Den svenska nationens uppkomst sker över två historiska utvecklingslinjer och perioder, där den första har en tydlig etnisk prägel och där den senare formerar sig som en kulturell och medborgerlig (”civic” är den engelska termen) nationell identitet. 

Den första ansatsen ser man tydligast i erövringarna av Skåne och Jämtland/Härjedalen på 1600-talet. Då företogs en omfattande, assimilativ och brutal etnisk försvenskning av rikets nya undersåtar, dikterad från Stockholm och på grundval av den etniska identitet som var den härskande dynastiska ättens, och som fortsatte att vara landets ledkultur även när nya ätter övertog tronen. 

När de svenska undersåtarna från slutet av 1800-talet blir medborgare i sitt land, formuleras också medborgarrätten, kravet på lika och allmän rösträtt, med utgångspunkt i det gemensamma ansvaret för fosterlandet och beredvilligheten och plikten om den allra största uppoffringen. I Medborgarsång, diktar Heidenstam: 

"Vi stridde gemensamt för hem och härd, / då våra kuster förbrändes. / Ej herrarna ensamt grepo sitt svärd, / när varnande vårdkase tändes. / Ej herrarna ensamt segnade ner / men också herrarnas drängar. / Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, / att medborgarrätt heter pengar." 

Heidenstam uttrycker en annan central tanke i nationsblivandet, inte bara vara en befolkning, utan också ett folk: "Vi vilja bliva ett folk"(Soldatsång), "vi vilja bliva ett enda folk" (Medborgarsång), eller "du folk, du land, du språk, som blev vårt" (Åkallan och löfte). 

Undersåtarna blir medborgare, blir ett folk och en nation genom att alla får lika rättigheter och skyldigheter eftersom de ingår i en ödesgemenskap. 

Åter står Sverige inför en sådan uppgift. Än en gång behöver landets befolkning bli en nation.

***

Läs även: Existerar en motsättning mellan arbete och kapital?

Läs även: Finns det ett fascistiskt hot i dag?