Inför floskelförbud nu, kulturministern!

Så lägligt att nya kulturministern Jeanette Gustafsdotter kommer från posten som generalsekreterare för Sveriges museer. För exakt där har vi ett kulturområde att utveckla och förbättra. 

Tidigare i höstas presenterade Myndigheten för Kulturanalys utredningen Så fri är konsten som undersökte huruvida politiken respekterar idealet om armlängds avstånd till kulturutövarna. Det visade sig vara lite si och så med den saken, för att uttrycka det milt. 

Klåfingrigheten vad gäller innehållet i kulturen har varit stor under de år som Miljöpartiet har haft portföljen. Alice Bah Kuhnke satte ribban, samma kulturminister alltså som lät sig avbildas framför en väggbonad med texten: ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”. Hon gav i uppdrag till Statens kulturråd att uppmärksamma hur ”konst och kultur kan synliggöra normer och utmana negativa stereotyper” och ville att museerna skulle delta i samhällsdebatten.

När museerna fick signalen om att de gärna fick uppfostra medborgarna till rätt värdegrund blev det kanske mindre resurser över till vad som förr betraktats som kärnverksamheten. Flera anrika museer har avlövats på personal som kan något om föremålen. I stället har man världsförbättraruppdrag inskrivet i sin ”vision”. Som i denna just nu aktuella platsannons från Medelhavsmuseet i Stockholm, där man söker en intendent med inriktning mot kulturarv. Redan i inledningen konstateras: ”Med samlingar som spänner över flera tusen år och alla världens kontinenter kan Världskulturmuseerna ge perspektiv och ökad förståelse för vilka vi är, varifrån vi kommer och vilken värld vi vill skapa tillsammans. Med en vision om en större, mänskligare och mer inkluderande värld är vårt uppdrag mer angeläget än någonsin!” 

Se där ett knippe tomma floskler som man kan fylla med nästan vad som helst. Varför ska ett museum som sitter på en skatt av föremål behöva ägna sig åt en ”större, mänskligare och mer inkluderande värld”, när de kan ägna sig åt att kunnigt berätta, förklara och kontextualisera?

Samma museum beskrevs för övrigt i en debattartikel i Expressen för bara någon månad sedan av två professorer i antikens kultur och samhällsliv såhär: ”Med undantag för en egyptolog finns det ingen personal kvar på Medelhavsmuseet med utbildning i museets ämnesområden. Inte ens museipedagoger (guider) med erfarenhet av materialet, för deras tjänster drogs in i början av detta år. Med andra ord: ingen som vet något om antikens Grekland, Rom, Cypern eller Västasiens äldre och yngre (islamiska) kulturer.” 

Det så kallade Världskulturmuseet och dess organisation är en långdragen surdeg. År 2016 varnade en rad tunga akademiker och ledamöter av Vetenskapsakademien kulturdepartementet för att de tre museerna, Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Etnografiska som ligger under den myndigheten inte längre har möjlighet att ”sköta sin centrala uppgift att med ett långsiktigt perspektiv ta hand om och hålla samlingarna tillgängliga, utan hänsyn till tillfälliga politiska konjunkturer”.

Detta torde vara en lågt hängande frukt för nya kulturministern. Och för regeringen. Hellre än att starta upp nya institut som det nyinrättade för mänskliga rättigheter med runt femtio miljoner i budget det första året, eller för den delen Förintelsemuseet, som hade kunnat rymmas inom befintliga Forum för levande historia, vore det snyggt om man höll efter de befintliga museiskatter vi svenskar redan har. Och så föreslår jag att kulturministern bums inför nolltolerans mot förfloskligande av kulturinstitutionernas styrdokument, mål och visioner.