Finns verkligen Kate Middleton?

Fredag 

I Encyclopedia of unusual sex-practices – man samlar på sig en del udda böcker genom åren – läser jag följande goda råd: 

”Games using gags, masks, strangulation, or suffocation can cause strokes, heart failure, blindness, brain damage, and death. Safety precautions for any of these activities require that the people know CPR, be healthy, not have eaten recently, or combine the activity with drugs and alcohol.” 

Ett Moment 22, alltså: bara välutbildade, vältränade och välartade folkpartister, som naturligtvis aldrig skulle lockas av sådana perversioner, bör ägna sig åt dem. 

Kopplingen mellan erotik och strypning lär gå tillbaka till att män som dömdes till hängning av vårt på den tiden mindre inkännande rättsväsende, ofta fick erektion i dödsögonblicket. Alrunan, vars magiska krafter är många, sades till och med växa på galgbackarna där de avrättades sperma spillts. Att beröva män syre ansågs följaktligen vara ett medel mot impotens, i brist på Viagra. Numera, läser jag i dagens Expressen, är det tragiskt nog främst unga kvinnor som utsätts för strypsex och det ofta ofrivilligt. I några fall per år leder det till döden. 

Det är både obehagligt och nedslående och ett offer är förstås ett för mycket, men efter att ha tagit del av den rapport som jämställdhetsminister Paulina Brandberg själv refererar till på sin presskonferens i ämnet, är jag ändå inte alldeles övertygad om att vi har att göra med den formliga strypningsepidemi som jämställdhetsministern beskriver. Det kan förstås finnas ett stort ”mörkertal”, som så ofta när forskningen inte kommer till rätt slutsats, men sådana är aldrig lika övertygande som hårda fakta. Däremot är jag helt övertygad om att det här är en effektiv del av Liberalernas nya storsatsning för att ta sig över fyra procent. Den heter ”Tema skärm” och slår ner på alla de hiskligheter som ungdomar kan finna på internet. 

”Vi har varit blinda för ungdomars porrkonsumtion”, säger jämställdhetsministern. Nu är det slut på det. Har ni barn därhemma är det bäst att ni själva tar itu med saken, innan Liberalernas riksmöte i Karlstad gör det, redan denna helg. 

En intressant och ovanlig artikel i Svenskan om Hamas våldsamma skräckvälde. Det har pågått i Gaza i nästan 20 år, utan att gatorna i Malmö, Stockholm eller någon annanstans fyllts av demonstranter som krävt ett omedelbart slut på våldet. Jag kan inte ens minnas att jag sett ett kändisupprop om saken. Möjligen har det att göra med den så kallade folkrätten, som verkar betyda att folkslag utanför Europa har rätt att mörda och tortera sina egna och att den som invänder, eller ens uppmärksammar det, ger uttryck för imperialism och kolonialt förtryck. 

Filmen om Kal P Dal på Borrby Bio på kvällen. Fullsatt, förstås, även om Arlöv är en helt annan värld för oss här på Österlen. 

Lördag 

Det är alltid lovande när journalister kan berätta något ”enligt källor”. I dag har ”enligt källor” upplyst Aftonbladet om att ”ett internt missnöje börjat gro” i Liberalerna. Det är en märklig formulering, eftersom det interna missnöjet växte till en liberal djungel, redan för flera år sedan. Den här gången handlar det i alla fall om att moderatmigranten Anna Maria Corazza Bildt, tvåa på partiets EU-lista, under riksmötet fått sitta bredvid partiledaren Johan Pehrson. Ettan på listan, Karin Karlsbro, placerats däremot långt ut på flanken.  

”Detta diskuteras internt, man förstår inte riktigt vad som händer”, säger ”en källa”, som säkert inte är Karin Karlsbro själv, för till och med inom Liberalerna finns rimligen en gräns för småaktigheten. Hur det än är ryktas det också att Corazza Bildt ska få förekomma på partiets valaffischer, trots att det bara brukar vara listettan som får den ynnesten. ”Källor” som verkar kritiska till det, antyder att det inte alls är säkert att Corazza Bildt är en röstmagnet, efter partibytet, och att hennes popularitet hängde på att hennes man fanns i rampljuset – en oerhörd sak att säga för en jämställd, svensk liberal. Det är, kort sagt, en riktigt härlig återuppståndelse av den liberala dolkstötstraditionen. Länge må Aftonbladet vila vid denna källa. 

Åsa Linderborg skriver också dagbok och talar ut om det i dagens Svenskan. Jag misstänker att artikelns vinkel har mer att göra med Svenskan, än med Linderborg, men ändå: När Linderborg går tillbaka och läser sin dagbok blir hon ofta ”både imponerad och rädd för sig själv”, hon ser hur sidorna hon skriver är ”fulla av empati och längtan”, att hon är en ”omtyckt mamma” och att hon har en ”imponerande arbetskapacitet”. 

Jag förstår precis vad hon menar. Ofta, när jag läser den här dagboken, fylls jag av stor respekt för mig själv och med glädje och tacksamhet å mina barns vägnar. Det händer att jag blir så rörd, eller stolt, att jag har svårt att hålla tillbaka en tår. Jag antar att det är vad som i artikeln kallas ”emotionsfokuserad terapi, där man arbetar aktivt med känslor, och positiv psykologi, som fokuserar på styrkor och resurser”. När jag tänker på att jag låter er dela denna glädje med mig, stockar det sig i halsen. 

Det är ändå inte värre än att jag till fullo kan njuta av middagen som Catherine och Jan bjuder oss på. Härden, vid Hannas utanför Hammenhög, är den här kvällen i praktiken krögarparets eget kök. Maten mitt i prick och vi hinner både avhandla dubbla hole-in-one – man måste inte vara golfare för att uppskatta ämnet, det räcker med att vara Wodehouseläsare – och de många hemligheterna bakom Kockarnas kamp. 

Vi är svurna till tystnad, så fråga inte. 

Söndag 

På Maldiverna är fredagen veckans första dag. I många delar av Nordafrika och Mellanöstern är det lördag. Här i våra trakter brukade det vara söndag och en del obildbara länder – som USA, Thailand och Brasilien – ignorerar fortfarande den internationella standarden för veckonumrering, ISO 2711, som redan 1973 slog fast att veckan börjar med måndag. 

Det är inte en ren formsak om söndag är veckans sista eller första dag. Om det förra gäller är söndagen lämpad för stillsam kontemplation över veckan som gått. Om det senare, passar den snarare för en febrig start av det som den kommande veckan har att erbjuda. När vi denna söndag firar det svenska medlemskapet i Nato, kunde det vara en tilldragelse av det där slaget som får skolbarn att kanta gatorna och vifta med flaggor, lättade av att äntligen ha fått komma under kärnvapenparaplyet. I stället anar jag att det har blivit utgångspunkt för den kommande veckans mångröstade debatt om huruvida Ulf Kristersson har anledning att vara så nöjd, om han förtjänar att vara så nöjd, om han måste se så nöjd ut, om han måste se så nöjd ut på just det på det sättet och om vi, i så fall, måste titta. 

Det skulle göra oss alla gott att respektera ISO 2711. 

Uppfriskande nyheter från Irland, där befolkningen i en omröstning givit alla de stora partierna på tafsen. En majoritet på 68 procent röstade mot att familjebegreppet skulle breddas i den irländska grundlagen, så att det inte förbehölls äktenskap. Hela 72 procent röstade mot att ”mödrar” i formuleringen ”sträva efter att se till att mödrar av ekonomiska skäl inte tvingas arbeta till försummelse av deras plikter i hemmet”, byttes mot det könsneutrala ”familjemedlemmar”.  

De som nu bekymrar sig över irländska kvinnor och deras ställning, har antagligen aldrig besökt Irland. Irländskor är fullt förmögna att ta vara på sig själva, oavsett vad som står i deras grundlag. Däremot är vi alla irländarna ett tack skyldigt för att ha genomfört ett så framgångsrikt practical joke mot sin politiska klass. Opinionsundersökningarna inför omröstningen tydde på att det samlade politiska etablissemanget skulle vinna. Det var omåttligt malligt över sin reform. Men väljarna lurades. När valresultatet väl kom, kunde samma etablissemang inte dölja sin djupa genans över den irländska valmanskåren, som så grymt gjort dem till ett internationellt åtlöje bland progressiva kollegor. 

Det har inte alltid varit sant, men i just detta fall har vi en hel del att lära av irländarna. 

Hanna Hellqvist skriver ett längre reportage i DN från Nordic Fuzz Con i Malmö. Konferensen vänder sig till furrysar, det vill säga människor som gillar att klä ut sig till djur, eller för att vara mer exakt: människor som gillar att klä ut sig till gosedjur och serieversioner av djur. Hellqvist hamnar i en yrkesmässig kris, när hon inte tycker sig klara av att beskriva Eriks resa, från att ha identifierat sig som varg, till att identifiera sig som ko. ”Nu när jag försöker sammanfatta vårt samtal låter det som att jag förlöjligar honom”, våndas Hellqvist, ”jag känner mig som en urusel journalist”. 

Jag kan inte låta bli att undra om Hellqvist missförstått sin roll och kanske till och med överskattar sin makt. En enklare tolkning av situationen är att Erik är löjlig, något Hanna Hellqvist inte kan ändra på, och att Hellqvist rapporterar det någorlunda sanningsenligt, vilket väl är ungefär vad vi vill att journalister ska göra. 

Borrby bio ger The Zone of Interest och det är lika fullsatt som när de gav filmen om Kal P Dal. Stämningen är en annan och, misstänker jag, även publiken. 

Måndag 

Många ringer mig och oroar sig för påvens uttalande om att Ukraina bör hissa vit flagg och förhandla med Ryssland. Med tanke på ofelbarhetsdogmen kan de inte låta bli att våndas över att de kanske fått allt om bakfoten. Kan det vara så att Kajsa Ekis Ekman står närmare Gud än, till exempel, Lars Ångström eller Thomas Engström? 

Jag lugnar dem. Ofelbarhetsdogmen blev inte officiell katolsk lära förrän vid första vatikankonciliet, även om den i praktiken var etablerad redan under motreformationen. Dessutom gäller den bara om påven uttalar sig ex cathedra om kyrkans lära i tros- och moralfrågor och på ett för hela kyrkan förpliktigande sätt. Vi kan alltså fortfarande lugnt utgå ifrån att Kajsa Ekis Ekman är talesperson för Flugornas herre och att Franciskus helt enkelt blev offer för sina ibland besvärande progressiva sidor. 

Jag råder mina oroliga, men dogmatiskt intresserade, vänner att i stället ta del av lektorn i tros- och livsåskådningsvetenskap, Andreas Nordlanders, understreckare i dagens Svenskan. Han har läst Nicholas Spencers bok Magisteria: The entangled histories of science and religion och tar med märkbar lust itu med den idiotiska idén att tro och vetande, eller för den delen kyrka och vetenskap, är varandras motsatser. Det började, som han skriver, med en ”intellektuell militarisering av den alltmer framgångsrika naturvetenskapen i sin kamp mot (vissa typer av) religion” och har fortsatt i den enfaldiga andan, trots att de faktiska beläggen för ett sådant motsatsförhållande är klena. Inte ens Galileo är ett särskilt bra exempel. Den katolska kyrkan bad förresten Galileo om ursäkt 1992 och upphävde domen mot honom år 2000, så även för kyrkan gäller det att hon rör sig, ändå. 

Fransmännen försöker nu inbilla oss att de tidigare rapporterna om en epidemi av vägglöss i Paris och andra franska storstäder var en rysk påverkansoperation. Jag misstänker att det är ännu ett exempel på hur de makthavare som vi trots allt lider direkt under, funnit ett nytt sätt att skylla makthavare vi inte lider direkt under – åtminstone inte ännu – för sina egna tillkortakommanden och genanta dumheter. Att fransmännens sanitära intresse aldrig varit något att skryta med vet vi trots allt, åtminstone sedan vi fick reda på att de uträttade sina behov i eldstäderna på Versailles. Det finns ingen grund för att ompröva den slutsatsen. Att de bevisligen kan göra ostar och vin borde räcka för att underhålla den franska malligheten, utan att skarva i frågor om vägglöss. 

Tisdag 

Att skriva längre texter är som att medvetet gå ned i ett kärr och sedan långsamt ta sig upp igen, ofta på fast mark man inte ens är särskilt förtjust i. I ett svagt ögonblick lovade jag Jon en artikel om det amerikanska valet som inte handlade om Trumps förfärlighet och allt annat vi redan läst om till leda. Lagom till middagen vadar jag efter tre dagar upp på några tuvor och ser mig skeptiskt omkring. 

Finns verkligen Kate Middleton? Meghan Markle skulle ingen AI kunna hitta på, men det har alltid varit något spöklikt perfekt över den nuvarande prinsessan av Wales, från hennes övre medelklassbakgrund till hennes felfria hy. Man kan knappast klandra det brittiska kungahuset om det drog slutsatsen att ingifta kostar mer än de smakar efter prinsessan Diana och valde att dra nytta av den moderna datateknikens möjligheter. Men varje lösning bär på sina egna problem och nu verkar det brittiska hovet ha slarvat med algoritmerna. Det är tur att alla trovärdiga konspirationsteorier om hur världen verkligen fungerar alltid, vid sidan av Bill Gates och George Soros, sätter prins Charles, numera Charles III, som en av marionettmästarna som kontrollerar allt. Vi kommer aldrig att få veta sanningen om avataren Kate, även om den finns därute. 

Det måste räknas som ett banbrytande framsteg för svensk integrationspolitik att två av de häktade i Tyresö, misstänka för att ha planerat terrordåd för IS, är svenska konvertiter med alldeles vanliga –sonnamn. Det är ett ödets ironi att denna framgång kommer just när många börjat tvivla på idén att vi alla – och då särskilt infödda svenskar – måste anpassa oss till varandra, snarare än att hitflyttade bör anpassa sig till svenskarna. Men svenskar är bra på lappkast och det är aldrig för sent att låta nya fakta få oss att göra helt om igen. 

Onsdag 

Svenskans traditionella läsekrets har alltid varit en källa till genans för Svenskans journalister. Just därför visar Björn Werner i dag osedvanligt mod när han drar ut till försvar för välklädda pensionärer, med helgens gäddqueneller i nyporna, som trakasseras av vänsterjournalister från ETC utanför Östermalmshallen. Det svenska klasskriget har, åtminstone sedan Ådalen -31, varit en ljummen historia, eftersom den ena parten saknat offentlig röst, men kanske är det inte för sent. 

I en angränsande rapport hotar den socialdemokratiska partisekreteraren Tobias Baudin, som tyvärr insisterar på att inte uttala sitt namn på klingande franska, med långsinta repressalier mot Moderaterna och Sverigedemokraterna, om Socialdemokraterna inte får fortsätta att slippa skatta för sina lotterimiljoner. Exakt vad han tänker göra är en aning oklart, men Stiftelsen Fritt Näringsliv och tankesmedjan Timbro nämns som måltavlor. Ingen av dem driver lotterier, så vitt det är känt. De är heller inte föremål för någon särlagstiftning, annat än den som gäller för stiftelser i allmänhet. Kanske kunde Baudin stämpla Timbrochefen P M Nilsson som ”utländsk agent”, för det är bortom tvivel så att Timbro genom åren importerat mängder av folkhemsfrämmande idéer, främst från USA och Storbritannien. Kanske går det också att utveckla Göran Perssons gamla löfte om att ”brännmärka” alla som ”talar illa om Sverige”. Alternativt alla som talar väl om Sverige, så länge landet saknar sin verkliga, socialdemokratiska regering. Vi får vänta och se. På frågan om inte Socialdemokraterna borde hålla sig för goda och ställa sig över det här svarar Baudin ödesmättat: ”Det får vi återkomma till”. 

Greta Thunberg har burits bort från riksdagens trappa, där hon för tredje dagen i rad försökt hindra ledamöterna att passera, möjligen för att besluta om lagstiftning som hon efterlyser. Hon hade sällskap av, bland andra, en forskare från jordbruksuniversitetet Ultuna och passade också på att skandera slagord till stöd för Palestina. Den verkliga dramatiken finns dock under ytan. I tidningen ETC, som för tillfället lämnat Östermalmshallen, läser jag att ”missnöjet kokar” i Thunbergs ”fanbase”. Anledningen är att Thunberg – hon är trots allt 21 år gammal nu, så vi borde kanske lämna förnamnsintimiteten – inte vill ställa upp på selfies med sina anhängare. Det stärker min övertygelse om att rörelser av det här slaget förr eller senare alltid imploderar under sin egen puritanism, nepotism och dåliga affärsbeslut. Carola var visserligen framgångsrik även när hennes far var hennes manager, men det var ett undantag. Greta Thunberg behöver ersätta sina driftiga men amatörmässiga föräldrar med en riktig, professionell managemantorganisation som förstår vikten av tillgänglighet och merchandise. 

En huvudnyhet i eftermiddagens Eko: Strängnäs och flera mellansvenska städer sopar nu gruset från gatorna efter vintern. Allt, får man förmoda, enligt den klassiska tumregeln att en nyhet är det som avviker från det förväntade. 

Torsdag 

Man blir lätt utmattad av själva omfattningen av alla existentiella hot, från klimatapokalypsen till kärnvapeninfernot, som vi förväntas processa dagligen. Därför är det med viss tacksamhet jag läser i Expressen om en 52-årig amerikan som fått bandmask i hjärnan på grund av åratals konsumtion av understekt bacon. Vi får inte glömma att även den lilla världen önskar livet ur oss och till sist får som den vill. 

Den dömde spionen Peyman Kia har slutligen fått verkliga problem: Skatteverket kräver honom på ersättning för den halvmiljon han erhöll av GRU, men aldrig tog upp i självdeklarationen. Låt det bli en läxa för framtida spioner och spionorganisationer, som slarvar med inkomstuppgifterna. 

***

Läs även: En fransk Churchill på dunderhonung

Läs även: Använd inte Förintelsen för att kritisera Israel