Fixa passet, fyll tanken, läs Babtjenko och håll tummarna

Det råder ett slags yra nu, känner ni det? Det är skräck och idealism i ett slags blandning, jag vet inte. Sverige ska vara med och krossa den onda sidan och alla hyllar komikern och numera presidenten Zelenskyj.

»Jag bara älskar honom« säger en helt vanlig svensk medelklassväninna, »men är det verkligen smart för oss som inte är med i Nato att skicka dit vapen?«. Hon är ensamstående med en ettåring och viskar fram frågan, för den är liksom tabu. »Jag vet inte«, säger jag. »Har du fyllt tanken i bilen?«

Riksdagen röstar igenom att Sverige ska skicka vapen till Ukraina, och Vänsterpartiet, som inte röstade för förslaget, skambeläggs av alla andra. Det är enkelt nu. Och samtidigt väldigt komplicerat.

Är det momentum för att störta en rysk auktoritär ledare – eller står vi vid randen av ett tredje världskrig? Ukrainas president vill att detta ska bli en angelägenhet för Nato, EU och hela världen. Putin lär inte backa. Hellre spränger han hela världen i bitar än tappar ansiktet. Jag pratar om det med en väninna som är psykiatriker. Vi är överens om att det är på det viset, med tanke på den ryska ledarens personlighet.

»Inte så säkert« säger min vän analytikern, som jag pratar med dagen därpå. »Putin vill skrämmas, men att han skulle använda kärnvapen är osannolikt. Priset blir för högt på den ryska sidan.«

Jag upptäcker att mitt pass har gått ut. Hur är det möjligt? Alldeles nyss var det ju giltigt. Just när kriget började så är det plötsligt ogiltigt. Det finns inga bokningsbara tider förrän i slutet av april. I hela landet. Jo, i Kiruna i slutet av mars. Och så en tid nästa vecka, i Visby. »Nu överdriver du väl,« säger min man. »Ska du verkligen resa över till Gotland?«

»Res till Visby och fixa ditt pass«, säger min vän analytikern.

På Facebook tipsar någon om att MSB har en karta över skyddsrum. Jag går in och lokaliserar våra närmsta, men får inte ihop matematiken. De rymmer ett par hundra människor som mest, och bara i samma bostadshus bor det många fler. I gruppen Preppers Sverige är det full rulle, här diskuteras bristen på jodtabletter, långtidsförvaring av vatten och solcellsladdare.

Det är så surrealistiskt. Och samtidigt pågår sportlov och folk åker skidor i fjällen eller är på Kanarieöarna och dricker paraplydrinkar.

En hel kväll ägnar jag åt att läsa Arkadij Bab­tjenkos reportagebok Krigets fångar. Läs inte den. Läs den. Den är en vidrig skildring av livet i den ryska armén. Babtjenko (född 1977) är en rysk journalist som ryckte in som 18-åring och var soldat i de två Tjetjenienkrigen under nittiotalet. Hans vittnesmål kom ut på svenska för femton år sedan, och ger en rå, unik inblick i den ryska militärens ökända pennalism. De meniga misshandlas som koncentrationslägerfångar för att sedan skickas till fronten som kanonmat. Korruptionen är utbredd, likaså alkoholismen och användningen av droger. Ovissheten bland de unga soldaterna om vad man strider för är total.

»Vad är det för slödder som gör karriär på vårt blod? För vems skull misshandlar man mig här i Mozdok? För vems skull kommer man att skjuta oss i Grozny?« frågar sig Babtjenko.

Ja, för vems skull färdas nu den ändlösa karavanen av soldater mot Kiev? I FN läste häromdagen den ukrainska ambassadören upp en chatt mellan en sådan rysk pojksoldat och hans mamma. »De kallar oss fascister. Mamma, det här är så svårt«, skrev han till henne. Strax därpå var han död.

***

Läs även: Ingen kommer kunna lita på Ryssland igen

Läs även: I huvudet på Putin – imperiebyggaren

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.