Fjällvandring, Mikail Yüksel, stormen Hans och Trump
Ta del av Johan Hakelius senaste dagboksanteckningar här.
Toppbild: TT / Unsplash / montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Måndag
Är fjällvandring medelklassens tagelskjorta? En lågintensiv debatt har utbrutit i medelklassfanzinet Dagens Nyheter. Sociologen Johan Alfonsson inledde för en vecka sedan och beskrev torftigt harvande i en vildmark med dåligt väder som medelklassens sätt att skilja ut sig från lägre klasser:
”Utifrån detta resonemang så är det alltså en ökad ekonomisk ojämlikhet som orsakat nya distanseringsuttryck, där vandrandet i fjällen bara är toppen av ett isberg. Under ytan döljer sig naturviner från Systembolagets tillfälliga sortiment, en ständig jakt på nya hippa restauranger, eviga renoveringar, en besatthet av inredningsdetaljer, långkok på egenskjuten hjort, provsmakning av unika kaffesorter och maratonlopp i världens alla hörn.”
Lösningen, enligt Alfonsson, är en rejäl förmögenhetsskatt, så att medelklassen kan döva sitt samvete över ökade klyftor. I dag invänder miljöprofessorn Fredrik Wikström att Alfonsson har fel, dels vad gäller utsläpp av växthusgaser, dels vad gäller njutningen av fjällvandring. Men jag misstänker att de, i god medelklassanda, är överens om förmögenhetsskatten.
Den gamle centerpartisten Mikail Yüksel, numera partiledare för Nyans, har skaffat sig brevvänner bland muslimska autokrater och diktatorer. Han är angelägen om att upplysa dem om hur eländigt muslimer behandlas i Sverige. Vårt lands styrelse är ju i huvudsak inte muslimskt och därför, får man anta, har det inte har rätt att plåga muslimer på det sätt Yüksels brevvänner har. Men jag tror att ett missförstånd föreligger. Muslimer, skriver Yüksel, är offer för ”en absolut förföljelse som redan är satt i rörelse, ledd av de politiska partierna i regeringen och parlamenten”. Det låter, på det stora hela, som varje svensks lott sedan urminnes tider. Varför skulle just muslimer komma undan?
Tisdag
Stormen Hans – behändigt benämnd för att matcha klimataktivisten Greta – tar hösten till Österlen. Vattenkaskaderna är övermäktiga för en del av våra hängrännor, även om jag misstänker att det beror på fallerande hantverk snarare än fallerande klimat. Vårt stora spanska fikon, det enda i kruka, har vält under natten. Krukan, en rätt rejäl pjäs, släpade vi hem från Gotland ett år när inga fanns att få i tillräcklig storlek på Österlen. Karl Fredrik, numera rikskändis, kommer till vår undsättning. Eller snarare Petter, hans förtjusande man.
Petter fick, till skillnad från Karl Fredrik, ingen inbjudan till Prideminglet på Sagerska i förra veckan, vilket väcker en del frågor om jämställdheten i pridekretsar. Han är ingen Tammy Wynette, även om han står vid sin mans sida. Att nobody puts Baby in a corner, borde paret Kristersson-Ed betänka.
Den nya krukan är jättelik. När fikonet ska in i orangeriet i höst får nog Petter komma förbi med en gaffeltruck.
En litteraturprofessor försöker sälja böcker på att ta heder och ära av Jan Guillou, läser jag i Svenska Dagbladet. Recensenten är måttligt imponerad. Det påminner mig om vad någon en gång sade om den gamle medieprofilen Peppe Engberg: ska man dra ned byxorna på honom måste man dra upp dem först.
Onsdag
Jag känner stor sympati för den unge man som, enligt flera rapporter, anmält Moder Natur till ARN, allmänna reklamationsnämnden. Sommaren, menar han, håller helt enkelt inte måttet. Och varför inte? Om nu naturen har mänskliga rättigheter och därför är ett rättssubjekt, som en del progressiva regeringar runt om i världen bestämt sig för, måste den väl också ha skyldigheter?
Det är förstås lätt att föreställa sig invändningarna, eftersom den samlade expertisen är ense om att både alltför varma och alltför kalla somrar – och antagligen helt normala somrar också – är mänsklighetens fel. Men just därför är det väl dags för en ordentlig prövning av rättsliga instanser. See you in court, Gaia.
Ju fler inlägg jag läser i serien ”Det bästa med Sverige” i DN:s kulturdel, desto mer känner jag mig som en landsförrädare. Svaret på frågan vad som är fel på det här landet blir allt tydligare: i stort sett allting, särskilt det folk tycker är bäst.
Torsdag
Två glada nyheter, för en gångs skull: Nationalmuseum har lagt vantarna på en utsökt liten miniatyr av Axel von Fersen, målad i London tio år före den franska revolutionen. Tänk att vara så vacker och kröna sitt enastående liv med hedersbetygelsen att bli söndersliten av en pöbel. Och sillgrisslorna, som för snart 150 år sedan nästan var utrotade, utgör nu en stor och livskraftig koloni på Stora Karlsö. De kan bli uppemot femtio år gamla, lever en stor del av sitt liv i luften och inleder sin tillvaro med att förtröstansfullt och handlöst – vinglöst, då – kasta sig ned från de klipphyllor där de kläckts.
Värre verkar det vara ställt med de fria själarna i Christiania, som nu enligt dansk press försöker få ett stopp på knarkförsäljningen på Pusher Street. Hippieförsäljarna har konkurrerats ut av hårdföra gäng och människokärleken är på upphällning. Risken verkar uppenbar för att småborgerligheten ska slå rot i fristaden, men å andra sidan är hippiekultur sällan beständig. Burning Man har tagits över av flummande miljardärer och Ben & Jerry’s har sålts till Unilever. Kommer inte hotet utifrån kommer det inifrån: Tom Wolfe skrev i The Great Relearning om hur The Summer of Love 1967 bara ett år senare hade resulterat i att läkare i San Fransisco mötte bristsjukdomar och åkommor till följd av undermålig hygien, som hade utrotats i västvärlden för så länge sedan att de inte ens hade latinska namn. Men det gör ju inte småborgerligheten roligare.
Häromdagen berättade DN något som redan var välkänt: svenska kvinnor röstar mer åt vänster, svenska män mer åt höger. I dag kommenterar Malin Ullgren resultatet i DN Kultur och jag tror att poängen är att det senaste valresultatet inte är på riktigt, eftersom det till hälften bestämdes av män. En spännande analys.
Tre timmar Oppenheimer på Borrby Bio, ”en av Österlens äldsta biografer” och definitivt äldre än atombomben, på kvällen. Filmen gör inget särskilt av explosionerna, mer av de inre klyvningarna. Värd att se, men kan med fördel ses på liten skärm. I övrigt aktualiserade kvällen mest en kulturdebatt från i våras, initierad av Zara Larsson: ska man tala högt med varandra, när man sitter på bio? Våra bänkgrannar, ett moget par, var helt klart på Zara Larssons sida.
Fredag
Föräldraparet på ett dygns exil i Köpenhamn och vår huvuduppgift blir att sysselsätta tre och ett halvtåringen. Autoseum, med oräkneliga rader vrålåk – jag tror aldrig jag sett fler Rolls-Royce, ens på Rivieran – är till god hjälp. Barnbarnet bestämmer sig raskt för att han själv äger alla bilar han ser, möjligen i trots mot de skräckinjagande skyltdockor, med champagneglas i klorna och okammade nylonperuker på skulten, som placerats ut för att ge en känsla av exklusivt lyxliv. Men det är en traktor med tillhörande hövändare, skala 1:36, som lockar mest i butiken.
En längre artikel i New York Times om problemet med att få tag på en taxi i Rom. ”En skam för Italien”, säger en konsumentaktivist. Nästan alla förväntningar på postfascisten Giorgia Meloni har hittills grusats. Hon har varken avskaffat demokratin, tågat mot Fiume eller ens lämnat EU. Nu kan hon inte ens få taxibilarna att gå i tid.
Lördag
Den amerikanske justitieministern Merrick Garland har utnämnt åklagaren som granskar Joe Bidens son Hunters skumraskaffärer till ”special counsel”. Det verkar inte alldeles klart om det mest är ett sätt för åklagaren, David C Weiss, att rädda sitt rykte efter att först ha förhandlat fram en kritiserad uppgörelse, som skulle få Hunter Biden av kroken, om han förklarade sig skyldig till ett par skatteförseelser. Eller möjligen ett sätt för Joe Biden att försöka skaka av sig pinsamheterna. Biden ligger ändå i lä i jämförelse med Donald Trump, förstås.
De febriga spekulationerna om att Trump skulle tvingas driva sin presidentvalskampanj från finkan är underhållande, men idén att en person med Trumps tillgångar skulle kunna dömas och att domen skulle vinna laga kraft inom ett år, är naturligtvis löjlig. Trumps advokater skulle, i det amerikanska rättssystemet, kunna hålla en parkeringsbot i spel i åtminstone ett par decennium.
Trump kan förstås själv välja att låta sig låsas in, om han tror att det skulle tjäna hans politiska syften. En bonuseffekt av det kunde vara att Trump drog nytta av den gamla Helmholtz-illusionen, som gör att tvärrandiga kläder får bäraren att se smalare ut. Det, förutsatt att han slipper de moderna fängelsekläderna, som skulle göra honom helorange, från topp till tå. Under alla omständigheter hoppas jag aldrig mer behöva se Donald Trump i frack. Jag kan förlåta honom mycket, men hans groteska uppenbarelse när han åt statsbankett med Drottning Elizabeth II, var ett brott mot mänskligheten. Håller inget annat bör han åtalas för det.
Missar med en hårsmån två små grodor när jag klipper gräset. En handfull legobitar har inte samma tur och förvandlas genast till gul mikroplast i de roterande knivarna. Plast ger mig alltid dåligt samvete, men en gång i tiden var den framtiden. ”I just want to say one word to you. Just one word. Are you listening? Plastics!”, som mr McGuire förklarar för Dustin Hoffman i Mandomsprovet. Mr McGuire hade förstås rätt. Om all plast plötsligt försvann skulle bokstavligen ingenting, från tandborstning till rymdresor, fungera längre.
Middag på Kåseholm. Ett långt samtal med Donna, sydstatsdam, som berättar att Florida en gång producerade så mycket boskap att endast Texas hade fler kor per capita.
Söndag
Lägger sista redaktörshanden vid K G Schermans upplysande artikel om varför svenskar födda -57, om de bestämt sig för att gå i pension, blir blåsta av staten. Det är en hårresande genomgång av statsförvaltning på dekis.
***