”Flaggviftande”, travsport, transkollo och Rom
Toppbild: Unsplash / Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Måndag
Gustav Vasa, Göteborg och kungen: när vi ändå är i gång och firar kanske vi kan slänga in 180-årsjubileumet av det första nordiska studentmötet 1843 i Uppsala? Det var visserligen först två år senare, vid det andra studentmötet i Köpenhamn – läser jag mig till – som studentmössan kom till, men man ska inte vara så noga när man vill festa.
Det blågula fodret, som i Lund fortfarande är rött, kom ännu lite senare och alltihop handlade förstås om skandinavismen, detta halvbakade försök till nordisk Risorgimento. Särskilt mycket lämnade det inte efter sig, förutom ”hej”, traderat från Götiska förbundet, fickor av punschdrickare och just det blågula temat på studenten.
”Flaggviftande” är sällan ett smickrande adjektiv i svenskan och det var nog länge sedan det blågula studenttemat uppfattades som en form av nationalism av studenter och närstående. Det bara är blågult. Det ska vara så. Men det är inte särskilt konstigt att invandrare noterar vad de tror är svennar som, för en gångs skull, firar sin nationalitet. Och så hänger de på med sina föräldrars flaggor. Varpå den årliga debatten utbryter om huruvida detta är ett tecken på nationens snara kollaps, eller något annat och ännu värre.
Jag noterar att jag, inte heller i år, känner mig skakad i grunden. Dekadensen började, som min far brukade påpeka, redan när det blev möjligt att köpa fransk nougat separat, utan att behöva äta sig igenom en hel Twistpåse. Från den punkten har allt gått utför i alla avseenden. Inklusive studenten.
Tisdag
Vi var inbjudna att fira nationaldag med statsministern i Strängnäs – liksom de flesta andra i Sverige, misstänker jag när jag ser bilder därifrån – men ska jag vara alldeles ärlig hade jag nog valt Nationaldagsgaloppen på Gärdet, om vi hade valt att åka hemifrån. Som det nu är ska vi till Rom i slutet av veckan, så början av veckan består av redaktionell profylaktisk botgöring.
Om man vill hitta en symbol för den estetiska prövning det innebär att vara svensk, är travsportens dominans över galoppen en kandidat så god som någon. Traven är hästsportens motsvarighet till riverdance: konstlad och löjlig. Traven är en furuklädd gillestuga mot galoppens eleganta salong. Hur kunde svenskarna välja så oförsvarbart fel? Eller är frågan snarare: fanns det ens anlag som kunde ha lett till snyggare val?
Tidningarna trevar sig fram genom nationaldagen, som vanligt. Svenskan skriver ledare om att alla inte behöver tala svenska och om att andra flaggor än den svenska också är fina. I DN skriver den oförutsägbart ojämne Erik Helmerson en rätt obegriplig text. Utgångspunkt är att det bara finns tre exempel på att ”vänstern” påstår att det inte finns något svenskt. Den utgångspunkten är förstås direkt felaktigt. Och slutsatsen är oklar, men är nog tänkt att vara rolig. Det är svårt att vara rolig, när man känner sig ängslig. Expressen har en text om den självgoda svenskheten och en om Sveriges våldtäkt på skåningarna, när de skulle försvenskas (våldtäkt eller ej lyckades det så där, kan jag avslöja som utsänd i just de trakterna). Aftonbladet firar med att slå fast att Ulf Kristersson är värdelös, att skatten behöver höjas och sossarna gå år vänster. För vissa är varje dag nationaldag.
I radio har de åtminstone bestämt sig för att Sverige finns och varvar beskrivningar av Gustav Vasas övergrepp med en lyssnarstyrd frågesport om hur Sverige låter. Som när man öppnar en Pucko, föreslår en lyssnare. Det är oklart om det är ironiskt.
Kommer Sverige någonsin att fira nationaldag, utan att analysera det till döds? Antagligen inte. Nationaldagar är som sex, i de länder där de fungerar: man har dem, man pratar inte om dem. I Sverige misstänker jag att det är tvärtom, det vill säga att könsakten är som vår nationaldag: sällsynt, konstlad och självmedveten.
Onsdag
Citrusträden, som alla klarade vintern, blommar i värmen och terrassen är insvept i en läcker doftdimma. Av någon paradoxal anledning har det samtidigt blivit färre getingar, efter ett par veckor då vi nästan fått skotta dem ur fönstersmygarna, efter att de tagit sig in på något sätt.
Det är spöklikt hur snabbt nyheten om Kachovkadammen faller i bakgrunden, inte bara i nyhetssändningarna, utan i mitt eget huvud. Inte ens aktiemarknaden orkar oroa sig för det europeiska storkriget längre. Den oroar sig mer för hur det ska gå med ägandet av kommunhuset i Fagersta och vad det kan få för effekter på SBB:s långivare.
Kronan slår nya bottenrekord, lagom till att vi tar ett glas vin och checkar in för natten på hotell i Köpenhamn. Gårdagens stolthet över att vara svensk gick över snabbt.
Torsdag
Någon ska ha hotat deltagarna i ”Transkollo 2023”, som skulle hållas utanför Linköping, så alltihop har ställts in. Det är oklart vilka reaktionära vänner av könsordning som står bakom hoten och vad de består i, men det får vi säkert veta tids nog. Fram till dess kan vi roa oss med att slå vad om huruvida någon har modet att ställa frågan som jag är rätt säker på att de flesta som hör om saken ställer sig. Låt mig göra ett försök:
Är det självklart att det är en bra idé att barn under tolv år – det är den övre åldersgränsen, det finns ingen undre – skickas på ”transkollo” där RFSL håller ”föreläsningar och workshops kring trans”?
Hur många, om någon, kommer att formulera en annan fråga som jag tror dyker upp i en hel del huvuden:
Är vi säkra på att vi inte har att göra med föräldrar som använder sina under-tolvåringar som progressiva accessoarer, snarare än värnar om deras väl och ve?
Det finns mer än en intressant historia här, men jag är inte säker på att alla sidor av saken kommer att bli belysta.
Rom är verkligen en evig stad, även när planet lyfter vid sju och resan följaktligen inleds i koma. Den lagom vilsamma stämningen från förra hösten, då efterdyningarna av covid ännu inte lagt sig, är definitivt borta. Kineser och plastikopererade amerikaner och européer köar för att släppas in till Chanel, Gucci och Hermes. Inget är så rått och osminkat vulgärt som det exklusiva. Men i Museo Nazionale Etrusco di Villa Giulia är det svalt och nästan tomt.
Etruskernas kärlek till keramik överträffar till och med den som brukar drabba till Gotland utflyttade stockholmskor.
Jasminen blommar. Våra tappra citrusträd kommer inte i närheten av den doften, men jag tänker inte berätta det för dem.
Fredag
I Uganda är Rolex ett bröd med en omelett på, får jag lära mig av Dagens Nyheters Erik Esbjörnsson. Klocktillverkaren har sökt varumärkesskydd, men nekats det av Ugandas patentverk. Sveriges Radio fick däremot skydda ordet ”sommar”, så att man knappt får yttra ordet offentligt utan juridiska konsekvenser, apropå att listan på sommarpratare presenterats. Den börjar med Annie Lööf, som antagligen inte kommer att tala om Fredrick Federley, trots att jag förstått att han är aktuell igen. I Sverige har också Greta skolstrejkat sig till examen. Kom inte och säg att det inte finns något genuint svenskt.
Här i Rom kommer jag att tänka på att Dalby kyrka i Skåne brukar räknas som Nordens äldsta bevarade byggnad. När den var nybyggd var Marcus Aurelius ryttarstaty, som vi hälsade på i dag, lite knappt 900 år. Obelisken på Piazza del Popolo, där vi bor, kom till Rom 1000 år före Dalby kyrka. Då var obelisken redan i runda slängar 1300 år gammal.
Lördag
Jag är inte säker på hur de har det med könsmaktsordningen i Italien, men jag noterar att vesporna ofelbart körs av män och ofelbart har kvinnor på bönpallen. Som om ingenting skett sedan Evert Taube skrev Flickan i Havanna. Omskakande för en rättänkande svensk, men inte fullt lika stötande som Felliniutställningen i Roms eget Hollywood, Cinecittà. Den är tryfferad med kvinnliga skyltdockor i stringtrosor, medan de manliga skyltdockorna alla bär hatt och trenchcoat. En chockerande dag, alltså, men på tunnelbanan på väg in till staden hamnar vi som tur är mitt i migrationen till årets prideparad i Rom. En rund herre i silvrig kroppsstrumpa med änglavingar på ryggen gör att jag återfår en välbehövlig känsla av normalitet.
Söndag
Dagens Nyheters Björn Wiman ger sina läsare frikort, eller rent av en uppmaning, att kalla sig patrioter: ”Min DN-kollega Maciej Zaremba har en gång liknat patriotens hängivelse vid en mans kärlek till en kvinna: att älska en betyder inte att man hatar alla andra”. Detta, enligt Wiman, till skillnad från nationalisten, som står för nationalkänslans ”nattsida” och är som en fotbollssupporter, som måste nedvärdera andra för att känna sig tillfreds.
Det är en intressant och inte alldeles ofarlig analys på flera sätt. Det där med ”en mans kärlek till en kvinna” har en omisskännlig Björn Afzelius-klang, som jag inte är säker på känns alldeles fräsch numera. Och även om kulturredaktörer sällan tågar genom staden och kastar bengaler, kan jag på rak arm lista ett dussin som lever för att nedvärdera andra. Jag, en god patriot, tänker dock inte falla i samma lömska fälla. Så bra där, Björn!
Städer består inte bara av människor, utan även av hundar. Både i Las Palmas, där vi tillbringade större delen av februari på skrivretreat, och här i Rom, är hundarna vänliga och värdiga. Så även de flesta av deras ägare, men sederna är olika. I Las Palmas bär varje rättänkande matte eller husse med sig en vattenflaska och sköljer av trottoaren när hunden gjort sitt. I Rom finns inga sådana förväntningar. Det gör ingen märkbar skillnad i stadslandskapet, men det säger antagligen något intressant om skillnaden mellan spanjorer och italienare. Spanjorer är sorgsnare, men de är också något av söderns tyskar. Kanske är det därför de är sorgsna.
***
