Fler borde få gråta

Klockan är nio på morgonen i tunnelbanetåget, en vardag mellan adventssöndagarnas kyrkokörer. Julhandeln förväntas som vanligt överträffa tidigare år. En nyhet är dock att värmeljusen plötsligt kan explodera och sätta våra hem i brand. Plötsligt, mellan två stationer, börjar en kvinna mitt emot mig, gråta. I ögonvrån ser jag hur hon har mobilen mot örat. »Yes, yes.« Kvinnan har kanske fyllt femtio, bär brun jacka och snäv kjol, är lite rund. Från Irak? Något öststatsland?

Snyftande slår hon ett nytt nummer. Ett privat bekymmer, alla håller huvudena diskret nedböjda.

»Yes it is me … they phoned … I got the uppehållsrättstillstånd … the uppehållsrättstillstånd … yes ... I can stay!«

Vid Gamla stan ska jag byta tåg. Kvinnan reser sig också, stapplar snyftande ut på perrongen. Storgråtande sjunker hon ner på en bänk med mobilen slappt hängande i handen. Mitt tåg lämnar henne där.

Och jag kunde bara föreställa mig vad som föregått denna lättnadens chock, innan hon fick inträdesbiljetten till oss andra. Hur länge hade hon väntat? Hur hade hon behandlats? Och barnen också kanske? Jag visste ingenting om henne. Bara att jag hade bevittnat upplösningen på ett fruktansvärt drama.

Ordet empati är populärt. Sedan det slank ut från terapirummen har det kommit att beteckna allt från sympati, inlevelse, medlidande till medkänsla och solidaritet. Även Eliza i min »Pygmalion« på Dramaten pratar om att folk har »noll fucking empati«. Men som många populariserade ord riskerar det att förlora sin sin udd. Stanna vid det affektiva – känslan – och når inte den kognitiva empatin, det vill säga den insikt och bedömning som är avstamp för handling.

När Anita Dorazio förra året fick utmärkelsen »Årets svensk« var det just för att hon omfattade medkänsla och handling. Vi i juryn motiverade valet med att »hennes uthålliga arbete bidragit till en drägligare tillvaro för många utsatta flyktingar«. Och hennes hemliga kliniker för papperslösa och utvisningshotade flyktingar, som för femton år sedan var tänkta som ett provisorium, blir allt viktigare.

Reaktionen på utmärkelsen återspeglades i mina brevlådor. De uppskattande, de öppet hatiska. Och så de mer moderata, som ifrågasatte om den som obstruerade lagen kunde bli den främsta bland oss främsta – Svensken för året. Vilka skulle konsekvenserna bli?

En fri och oreglerad invandring? Är det målet? Nej inte alls. Men väl en asylpolitik som bygger på etik, empati och en human praxis. Alla orden rätt förstådda.

Kyrkornas Världsråd pekar i rapporten »Skilda världar« ut de nuvarande bristerna: att bedömningen av situationen i olika länder inte håller tillräckligt hög kvalitet, att människor som flyr urskillningslöst våld sällan får skydd, en bristande förståelse för religion som asylskäl, bristande kompetens vad gäller värdering av utsagor, obalansen i tvåpartssystemet, bristande humanitära hänsyn – speciellt vad gäller barn.

Totalt är det sex punkter som skulle kunna kunna göra oss anständiga.

En allt hårdare asylpolitik präglar nu EU. Fästning Europa byggs. Precis som EU-motståndarna en gång varnade för. Själv tillhörde jag då den minoritet inom kulturen som var aktiv i »Ja till EU«. Kan nu bara hoppas att Cecilia Malmström känner trycket från alla oss som kräver en ny riktning och uppnår resultat. Under tiden bör Sverige agera självständigt, vara föredöme och frizon.

Så att fler kan sitta i ett tunnelbanetåg och gråta av lättnad.