Fler lärare åt lärarna

»The ther wore j scrifftene wel forfarne och kunde wel lära the andra gudz ordh«, skrev Olaus Petri 1528 i »Een liten boock j huilko closterleffwerne forclarat warder«.

Det kräver lite ansträngning att begripa vad Mäster Olof ville säga. Stavningsregler har det goda med sig att det går fortare att läsa och förstå. En text med massa fel kräver en välvillig läsare för att budskapet ska nå fram; övriga ger upp, tänker att det uselt skrivna är det uselt tänkta. Så behöver det inte vara, men är det ofta nog.

Under många år har lärare i grundskolan låtit elevernas språk närma sig Olaus Petris. Förundrade föräldrar har fått veta att de inte ska rätta och försöka förklara varför, då hämmar de kreativiteten och lusten och utan glädje ingen kunskap. Om föräldrarna ändå argumenterat har lärarna drämt namnen Vygotskij, Dewey och Montessori i skallen på dem för att understryka sin vetenskapligt grundade professionalitet.

Då lyder de flesta föräldrar, långt in i medelklassen. Men några ägnar sig åt motståndskamp i hemmen; vapnen är blyertspenna, sudd, fonetiska jämförelser och berättelser om ordens ursprung. Det ger oftast resultat. Inte underligt att elevernas kunskapsbildning år från år får allt större samband med föräldrarnas utbildningsnivå. Men det är alldeles förskräckligt.

Att kunna skriva så att läsaren har lust att hänga med är viktigt. Att ha en grundlig förmåga att förstå vad man läser är ännu viktigare. Elevers misslyckanden i andra ämnen än svenska, matematik till exempel, beror ofta på att de inte begripit uppgiften eller innehållet i facktexten. Läsfärdigheten är låg. Också här spelar bakgrunden allt större roll. Små barn vars föräldrar läser högt för dem varje dag får en bättre bas att svinga sig vidare från.

Dessvärre prioriterar föräldrar ner denna gemensamma övning. Mellan 1984 och 2003 krympte sagostunden från en halvtimma till en kvart, andelen varjedagsläsande minskade till 74 procent bland föräldrarna med barn i åldrarna tre till åtta. Den enkät som gjordes i fjol visade att högläsning var en daglig vana bland 35 procent, ytterligare 30 procent läste några gånger i veckan för ungarna mellan noll och nio år. Skillnaden mellan hög- och lågutbildade hade ökat.

Nu görs lärarutbildningen om. De studenter som vill bli lärare för mindre barn ska gnuggas i skriv- och läsinlärning. Gott så, skolan ska kompensera. Men för att återvända till Mäster Olof, helt rätt hade han nog inte. Det finns ingen absolut kausalitet mellan att själv läsa och skriva väl och att kunna lära andra att göra det, dock är sannolikheten större att den som bemästrar språket klarar uppgiften än att den svajige gör det. Tyvärr är det si och så med svenskan bland studenter, också på lärarhögskolorna. Därför bör man från och med nu testa de nyantagnas kunskapsnivå, låta dem göra skrivuppgifter med penna på papper för att bedöma vilka som behöver träna vad.

Den som inte har lärt in kan inte lära ut. Krävs det trefaldigad lärarledd undervisning på lärarhögskolorna för att de blivande lärarna ska kunna leka, ljuda, motivera och traggla med de små är det bara att skriva sådana scheman. Även om det kostar.

Det har kostat förr. Den som läste till mellanstadielärare på 1970-talet hade i regel betydligt bättre grundkunskaper, ändå fick hon 24 timmars lärarledd undervisning varje vecka. 1990 handlade det, helt i enlighet med den progressiva pedagogiken, om 14 timmar. Tanken är att man inte kan lära ut, bara lära in, och att eleven själv måste ta ansvar för sitt lärande. För två år sen mätte TCO undervisningstiden till nio timmar i veckan.

Det har inte varit lyckat. Och om många vuxna studenter inte klarar att planera och ta ansvar för sina studier måste slutsatsen vara given – små barn kan det definitivt inte. Om blivande lärares lust att lära inte bär dem fram till nödig kunskap – då kan man inte tro att barnen har denna låga.

Hemma och på fritis är skratt, skräck och spänning ett klick bort. Desto viktigare att skolan praktiskt lär eleverna att den glädje som varar är stoltheten över att med mycken möda och stort besvär ha klarat det som verkade oöverstigligt. Har man klarat det en gång går det att göra igen. Och igen.

»Lust föllier olust« noterade Christopher Larsson Grubb i sin ordspråkssamling 1665. Begripligt om man vill, men också ett argument för att regler om syftning och meningsbyggnad behövs för att underlätta läsning.

För övrigt borde kultur- och nöjesskribenter sluta använda ordet duktig för att dissa. Skriv fantasilös om det är vad kritiken gäller. Och sportjournalister borde ge fan i att avfärda folk som »träningsprodukter«. Övning ger färdighet och färdigheten är finessen, inte vägen dit.