Fokus har inget behov av att markera mot Trump
Att anklaga Trump för galenskap och sedan ha ångest över det tillför ingenting.
Toppbild: AP
De senaste dagarna har media översvämmats av texter där skribenterna först intygat att Donald Trump är galen. Sedan delat med sig av sin ångest över att han har lämnat oss åt vårt säkerhetspolitiska öde. Och därmed, tycks det, i händerna på Vladimir Putin.
För egen del finner jag den sortens självutlämning och självspäkning både långtråkig och poänglös, eftersom den inte bidrar till min förståelse av händelseutvecklingen. Men för Fokus är sådant navelluddspillande hos konkurrenterna utmärkt. Man skulle rentav kunna säga att det är därför vi finns. En av tidningens publicistiska principer lyder så här: Vi observerar världen med nyfiken och öppen blick och söker alltid det underrapporterade eller oväntade perspektivet. I tider som dessa är den ansatsen som allra viktigast. Här finner ni således ingen bekännelsejournalistik eller tips på vad man ska ta sig till om ryssen kommer .
Däremot skriver försvarsexperten Peter Haldén om hur Europas krigsmakter skulle stå sig utan USA:s hjälp, just om ryssen faktiskt skulle komma. Vi beskriver vidare hur den gamla världens massiva kommande upprustning kan finansieras. Thomas Steinfeld förklarar nyktert och lidelsefritt varför Donald Trump vill göra upp med Putin (spoiler: det handlar inte om klinisk galenskap). Och så får vi veta varför amerikanerna slutligen har tappat tålamodet med oss fattiga och militärt svaga, men pretentiösa och ständigt moraliserande, européer.
Den febriga atmosfären i media för närvarande kom mig att tänka på Rudyard Kiplings djupt otidsenliga men samtidigt underbart tidlösa dikt If. Den manar till besinning, måttfullhet och strävsamhet och inleds: If you can keep your head, when all about you are losing theirs… Sedan följer en lång lista med krav för ett dygdigt leverne och så avlutas poemet med faderns ord till den uppväxande sonen: And – which is more – you’ll be a Man, my son. Kanske egenskaper det blir större efterfrågan på framöver.
De senaste dagarna har media översvämmats av texter där skribenterna först intygat att Donald Trump är galen. Sedan delat med sig av sin ångest över att han har lämnat oss åt vårt säkerhetspolitiska öde. Och därmed, tycks det, i händerna på Vladimir Putin.
För egen del finner jag den sortens självutlämning och självspäkning både långtråkig och poänglös, eftersom den inte bidrar till min förståelse av händelseutvecklingen. Men för Fokus är sådant navelluddspillande hos konkurrenterna utmärkt. Man skulle rentav kunna säga att det är därför vi finns. En av tidningens publicistiska principer lyder så här: Vi observerar världen med nyfiken och öppen blick och söker alltid det underrapporterade eller oväntade perspektivet. I tider som dessa är den ansatsen som allra viktigast. Här finner ni således ingen bekännelsejournalistik eller tips på vad man ska ta sig till om ryssen kommer .
Däremot skriver försvarsexperten Peter Haldén om hur Europas krigsmakter skulle stå sig utan USA:s hjälp, just om ryssen faktiskt skulle komma. Vi beskriver vidare hur den gamla världens massiva kommande upprustning kan finansieras. Thomas Steinfeld förklarar nyktert och lidelsefritt varför Donald Trump vill göra upp med Putin (spoiler: det handlar inte om klinisk galenskap). Och så får vi veta varför amerikanerna slutligen har tappat tålamodet med oss fattiga och militärt svaga, men pretentiösa och ständigt moraliserande, européer.
Den febriga atmosfären i media för närvarande kom mig att tänka på Rudyard Kiplings djupt otidsenliga men samtidigt underbart tidlösa dikt If. Den manar till besinning, måttfullhet och strävsamhet och inleds: If you can keep your head, when all about you are losing theirs… Sedan följer en lång lista med krav för ett dygdigt leverne och så avlutas poemet med faderns ord till den uppväxande sonen: And – which is more – you’ll be a Man, my son. Kanske egenskaper det blir större efterfrågan på framöver.
