Följ Ho Chi Minh-leden

Ho Chi Minh-leden. Så kallas i folkmun en av huvudvägarna i Gnosjö. Det hade kunnat vara ett smått rasistiskt påhopp på de vietnamesiska flyktingar som utgör en tiondel procent av den lilla Smålandskommunens befolkning.

Men det är det inte. Snarare ett uttryck för respekt. Smålands Ho Chi Minh-led kantas nämligen av en prydlig rad villor. De som en gång kom som båtflyktingar, med två tomma händer, har nu nått fram till bygdens viktigaste symbol för framgång.

Gnosjö är ett begrepp i svensk debatt, småföretagarbygden där alla jobbar och drömmer om att starta eget. Men det är också, mindre känt, det stora exemplet på lyckad invandring i vårt land. Bland grantoppar, stugor och frikyrkor finns en av Sveriges mest kosmopolitiska platser, landets bästa integrationskommun. En femtedel utlandsfödda, men nära noll arbetslöshet och bidragsberoende. I ren desperation skickas nu irakiska flyktingar av Södertälje kommun till Gnosjö för att söka jobb.

När det talas om invandring i Sverige talas det i stort sett alltid om problem. Om överfulla lägenheter, dålig svenska, hedersmord och diskriminering. Invandring är den vite mannens börda som vi goda samariter bör ta på oss. När det misslyckas ska vi skärpa kraven.

En sådan debatt kommer de som tror på invandring att förlora. Det brister i respekt för de som invandrat, som underförstått anses inte kunna ta vara på sig själva. Det öppnar för högerextremisterna. Framför allt är det fel i sak.

Invandring är nämligen ett plus även i den cyniska, ekonomiska verkligheten. Invandring har byggt, och bygger, nästan alla av världens mest framgångsrika ekonomier: USA, Kanada, Australien, Storbritannien, Irland. Och den har byggt Sverige. 1960-talets ekonomiska mirakel hade inte varit möjligt utan arbetskraftsinvandringen. Gnosjöområdet hade heller inte kunnat växa vidare utan den femtedel av befolkningen som invandrat från hela världen.

Nästan alla beräkningar av produktivitet och tillväxt visar att invandring stödjer tillväxten eftersom de som invandrar övervägande är i arbetsför ålder, med livserfarenhet och initiativkraft. Gnosjö och Kanada är det normala, inte tvärtom.

Dilemmat ligger i den moderna välfärdsstaten. Den lägger all sin trygghet, omfördelning och solidaritet inom nationsgränsen, nästan ingen utanför. När människor ber om att få komma innanför denna gräns upplevs de därför som inkräktare på solidaritetsbubblan, och/eller som osolidarisk konkurrens. Men låsningen går att övervinna. Både Gnosjö och Kanada är inte bara ekonomiska framgångssagor, utan också en del av en stark välfärdsstat. Invandringen drog en gång i tiden in tiotals miljarder till den svenska välfärdsstatens finansiering och skulle kunna göra det igen, om invandrare hade lika hög sysselsättningsgrad som i Gnosjö. Men då måste de inre gränserna i Sverige öppnas upp.

I dag är det invandrare som drabbas hårdast av en stel arbetsrätt. Maximal anställningstrygghet leder lika självklart till minimal benägenhet att prova personer med mer okänd bakgrund. I Kanada finns ingen stel arbetsrätt och i praktiken tycks Gnosjös täta nätverk av småföretag nästla sig runt reglerna.

Det leder till den andra faktorn bakom framgångsrik invandring: det starka civilsamhället.

Gnosjö och Kanada har det gemensamt att den nyanlände vid ankomsten direkt fångas upp av otaliga mottagningskommittéer och föreningar. Staten kan stödja dessa föreningar ekonomiskt, det gör de i Kanada och Gnosjö, men den kan inte ersätta dem som gemenskap.

Det viktigaste sättet att stödja positiva spiraler som i Gnosjö och Kanada kan något oväntat vara att öppna för en ytterligare grupp invandrare.

Sedan Kanada lagt kvalificerade arbetskraftsinvandrare till sin flyktingkvot har detta gjort det lättare, inte svårare, för flyktingarna att få jobb.

Därför är regeringens och miljöpartiets nya öppning för arbetskraftsinvandring bra. Fack och nämnder kan inte längre stoppa de invandrare som arbetsgivarna vill få in. Men det räcker inte. Det måste gå att komma in i landet som arbetssökande också, som det gör i Kanada där en kvot av arbetstagare kan kvalificera sig för inträde genom utbildning, arbetslivserfarenhet och språk. Dessutom är det vansinne att de som redan har jobb, men inte flyktingstatus, nu skickas hem i väntan på att den nya lagen träder i kraft.

***

FÖR ÖVRIGT är det dags att riksdagen lagstiftar om rätt till fildelning. Det är svårt att tro att politikerna tänkt sig att lagen skulle användas som den nu görs av de internationella medieföretagens advokater. De har lyckats få svenska åklagare att hota miljontals svenskar med fängelse för att de delar musikfiler i stället för att betala mediekartellernas hutlösa marginaler på cd-skivor.

Läs mer om: Integrationsmästarna i Gnosjö, arbetskraftsinvandring.