Folk måste sluta bete sig som rövhattar
På senare tid har gränserna för vad som kan göras i det offentliga rummet, vad vissa kan ta sig rätten att göra, förflyttats rejält.
Toppbild: TT
Min gamla mor har på sluttampen av sitt liv genomgått en metamorfos. Hon har förvandlats från en förhållandevis kolerisk och kritisk person till en charmig och godmodig äldre dam som uppskattar besök, strör komplimanger omkring sig och är förnöjd och innerligt tacksam mot allt och alla. En riktig 89-årig darling. Hon har rentav börjat älska min lilla lurviga hund (”se bara på de där kloka ögonen!”), fast hon tidigare haft mycket lite till övers för husdjur, i synnerhet hundar.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är vackert så, tänker jag. Vi får nu möjlighet att avsluta på ett trevligt och försonande sätt. Man hade ju mycket väl kunna tänka sig att hon i stället skulle ha blivit argare och mer förbittrad på äldre dar. Men (den långsamt framskridande) Alzheimers har slipat av de vassa kanterna. Givet att sjukdomen ändå är ett dystert faktum kan man konstatera att den i viss mån också gör vår relation gott.
Att det finns hopp för ens personlighet också långt upp i åren skänker åtminstone mig viss tröst. Men den här krönikan ska egentligen handla om vad som hände efter besöket hos mamma. Jag stod då i en fullsatt tunnelbanevagn och en medelålders kvinna i slöja reste sig och erbjöd sin plats åt en äldre dam, som blev jätteglad. Även jag blev glad över gesten. Den påminde om något alldeles avgörande när man lever i en stor stad, nämligen vikten av att vi beter oss som folk. De små artiga gesterna – som att hålla upp en dörr, erbjuda sin plats, plocka upp en tappad vante, visa hänsyn – är nödvändiga för att det urbana sociala ekosystemet ska fungera bra.
Alla sådana små strunthandlingarna är ett essentiellt socialt smörjmedel så att vi som trängs i stadsmiljöer ska kunna stå ut med varandra. Vilket man alltid vetat i exempelvis New York och London, där folk i regel är betydligt artigare än här. Råkar man knuffa till någon får man genast en ursäkt, oavsett vems felet var. Sådant skapar en vänlig kultur, och bidrar till ett visst mått av civilisation och tillit.
På samma sätt bidrar tölpaktighet och hänsynslöshet i det offentliga rummet i stället till motsatsen. Tråkigt beteende förstör känslan av att vi tillhör en samhällelig gemenskap, där vi respekterar och, på ett slags anständighetens miniminivå, bryr oss om varandra.
På senare tid har gränserna för vad som kan göras i det offentliga rummet, vad vissa kan ta sig rätten att göra, förflyttats rejält. Exempel på det är de olika aktioner där aktivister beter sig som rövhattar mot oss andra. Det kan handla om att förstöra klassiska konstverk, att stoppa trafik på motorvägar eller kasta tomater omkring sig i riksdagen. Och i helgen drog aktivister genom Stockholms innerstad med avsikten att, som de skrev, göra ”en rundtur med besök hos kapitalister (…) som tjänar pengar på folkmord, ockupation och apartheid. Tillsammans dansar vi ut vår vrede för att åtminstone för en stund störa normalläget i stadsbilden.”
Listan över antisociala aktioner kan göras längre, från handgripliga trakasserier av livsmedelsbutiker till att med megafon och trummor tvinga andra stadsbor att lyssna till slogans som går ut på att folk med en annan syn på världen än aktivisterna själva inte ska få finnas på gatorna – eller för den delen att skråla våldsbejakande kampsånger i en tunnelbanevagn.
Alla sådana dominansbeteenden tär på den grundläggande överenskommelsen om att vi som bor i den här staden, i det här landet, har en civiliserad samexistens, trots våra politiska, kulturella, sociala skillnader.
Man skulle önska att dessa ofta unga människor hade letts in på något annat än hat och raseri för att fylla sitt liv med energi och mening. Nu liknar de mest av allt rödgardister. Och vi vet ju tyvärr vad revolution gör med civilisation.
***
