”Folket” är inte att lita på längre

När förtryckare förlorar kontrollen över ”folket” ersätts de vanligtvis av nya förtryckare. Men vad händer när ”folket” tröttnar på att vara inbäddade i folkrörelser och public service?

Text:

Toppbild: AP

Toppbild: AP

Man kan väl, på det stora hela, säga att det finns två metoder att hantera ”folket”. Citattecknen är där eftersom det är en rätt oformlig, blekfet term. Och ändå den bästa vi har. 

Den ena metoden är att övervaka, skrämma, förtrycka och fängsla ”folket”. Det andra är att bädda in det i så många mötesordningar, voteringar, protokoll och riksorganisationer att det somnar, eller i alla fall inte har tid över att planera något ofog. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Den senare metoden är oftast att föredra. Det var den modellen i stort sett alla rättsstater och demokratier valde, kanske allra tydligast just i Norden. Det gick rätt bra, ganska länge. 

Men nu infinner sig frågan: vad ska man ta sig till om folk slutar läsa mötesordningen, voterar lite på känn, skiter i att justera protokollen och struntar i att dyka upp på riksorganisationens årsmöte? Finns något tredje alternativ för att hantera ”folket”? 

Det är mer än en hypotetisk fråga. Folk har slutat vara lojala med partier, än mindre gå med i dem. De har egna nyhetskällor. De två senaste valen i Storbritannien visar vad det leder till. 

I valet 2019 svepte Boris Johnson och Torypartiet fram som en slåttermaskin över Labourdominerade valkretsar. En historisk framgång. Den höll i drygt fyra år. I somras, när det var val igen, tog Labourpartiet hem segern i en lika historisk framgång. Tories gjorde sitt allra sämsta resultat någonsin. 

Det finns förklaringar, men poängen just nu är att Tories succé inte var en framgångstrend. Och även om det är långt till nästa val är det redan uppenbart att inte heller Labour kan känna sig säkra. Nästa gång kan väljarna ha bytt sida igen. Eller bestämt sig för ett tredje alternativ. 

Det som hänt i Storbritannien är tydligt, men inte unikt. För ett par decennier sedan förundrades européer över Italien, där väljarna plötsligt kunde utradera gamla, etablerade partier. Nu är det snarare normalläget i Europa. Frankrike har inte en president som representerar ett parti, utan ett parti som representerar en president. Nu utmanas han i sin tur av andra uppstickare. I Tyskland ska det bli nyval. Där har såväl socialdemokrater som kristdemokrater tappat greppet. Och i Sverige har väljarna krånglat till det genom att plötsligt rösta fram ett tredje stort parti. Det har i sin tur krånglat till det ännu mer för väljarna, eftersom den enda gränslinje de verkligen fattade var blockpolitiken. 

Är det permanent? Vem vet? Men det vi vet är att den gamla förutsägbara ordningen är borta. Ingen har koll på ”folket”. Och inget tyder egentligen på att ordningen kommer tillbaka. ”Folket” är helt enkelt inte att lita på längre. Det är inte längre inbäddat i en fetvadd av folkrörelse och public service. Folk läser det de har lust med, tror på det de vill och gör inte sällan vad som faller dem in. 

Det är jobbigt, det här. Inte bara för sossarna, som känner sig tvungna att skriva ett nytt partiprogram som förespråkar stram invandring, hårda tag mot brottslighet, NATO-medlemskap och mycket annat som partiet fram till för några år sedan var väldigt mycket emot. Inte bara för public service, som måste kalla in Henrik Jönsson på nedgörande husförhör. Inte bara för Dagens Nyheters skribenter, som försöker övertyga sig själva om att det nog kan bli som förut igen, om bara Moderaterna och sossarna bildar koalition. 

Det är, faktiskt, jobbigt för oss alla. Man vill ju ha lite ordning och reda också. Lite förutsägbarhet. Lite lugn och ro. 

När de styrande tappar greppet om ”folket” i länder där det kontrollerats med förtryck leder det nästan alltid till att en ny förtryckare träder fram. I Syrien står hoppet till att före detta al-Quaida ska visa sig vara justare än Assad. Men vad händer när de styrande tappar greppet om folket i länder som våra? 

Vi får väl se. 

***

Text:

Toppbild: AP