Folket spökar för makten igen

En starkare öppning är svårfunnen. Med de berömda inledningsorden – ”Ett spöke går genom Europa – kommunismens spöke” – var det väl närmast självskrivet att Kommunistiska manifestet skulle bli en bestseller. Tajmingen går inte heller att klaga på (om man inte råkar vara reaktionär, förstås). Skriften gavs ut i London den 21 februari 1848 och tre dagar senare störtades monarkin åter i Frankrike, vilket utlöste en våg av uppror i närmare 50 länder den våren. Drivkrafterna skilde sig lite länderna emellan, men ofta handlade det en blandning av missnöje med det politiska styret, usla löner och arbetsvillkor samt en önskan om demokratiska reformer. På flera ställen, som i Tyskland och Italien, eldade även den framväxande nationalismen på den folkliga vreden. 

Efter många revolutioner och två världskrig blev det möjligen lite lugnare, fast oroshärdar har inte saknats, ens i västvärlden. Storbritannien hade exempelvis omfattande upplopp i övergången från sjuttio- till åttiotal, sen igen åren 2001 och 2011. Att förklara sommarens kravaller där som enbart ett uttryck för rasism och högerextremism blir därmed en förenkling bortom gränsen till fördumning, som Lars Åberg påpekar.

I Frankrike tog regeringsbildningen efter parlamentsvalet paus under OS, men nu påstås både en segerrusig vänster och en bitter höger vara redo att ta till nävarna om det inte går som de vill i regeringsförhandlingarna. I Tyskland nådde det politiska våldet sådana nivåer inför EU-valet i våras att statsvetare drog paralleller till Weimarrepubliken. Och i höstens delstatsval väntas ytterhögerpartiet AfD få 30 procent av rösterna och politiskt inflytande i Brandendburg och Sachsen i det forna DDR.  

Det är slående hur likartat missnöjet bland stora väljargrupper i dessa tre europeiska kärnländer ter sig. Samtidigt i USA: såväl Demokraterna som Republikanerna styrs i dag av radikala krafter som driver politiken i en populistisk riktning till den grad att båda partierna håller på att utplåna sig själva (se sidan 24).  

Karl Marx och Friedrich Engels folkliga spöke gjorde väl inte riktigt som duon tänkte sig, men nog ställde det till oreda. Och är det inte en släkting som är här och spökar nu igen? 

PS. Missa inte Johan Hakelius krönika om ”vanligt folk” i Fokus. 

***

Läs även: Storbritannien – hopplöshetens hemvist

Läs även: Låtsasundervisning i "sommarskolan"