För 2020-talets egon är inget grepp för lågt
Alex Schulmans Bränn alla mina brev är ett typiskt samtida rop på uppmärksamhet, utan hänsyn till något annat än egot.
Toppbild: Pontus Lundahl / TT
Det står mig verkligen upp i halsen, alla texter med vinkeln att utlämna barn och familj. Jo, ni vet vad jag menar: Det är så synd om mig, för jag ångrar att jag blev förälder. Jag var inte snäll, men jag var tvungen att lämna min man. Min diagnos gjorde att jag övergav nära och kära, jag hoppas verkligen att de kan förlåta mig. Ja, vinkeln är ju egentligen Jag, Mig och Mig Själv.
Man måste förstå de klickjagande redaktörerna. Statistik har blivit en stor del av redaktörsjobbet, och fråga de ansvariga för produktionen av flaggskeppet ”Sommar” i P1 vad som fungerar? Svar som ovan och lägg till något extra skandalöst så har du lyssnarsuccé. Något annat som adderar är om skribenten berättar att den är kristen. Det ger en riktig lyster åt bekännelselitteraturen, för borde inte den kristna tron ha lett syndaren på bättre vägar? Eller det kanske är så att kristna är precis lika dåliga människor, som alla vi andra i världens modernaste land? Kittlande. Eller bara smetigt.
Förr fanns bibliotek där de mest intressanta personernas mest intressanta skrifter kunde bevaras. Nu lagras allt i molnet som hovrar där uppe, för att därifrån kunna leverera självbespeglingarna. Men även framtidens ofödda, när de väl kommit till, kommer också att kunna leta i molnet. För evig tid kommer släktingar att hitta alla dessa böner om uppmärksamhet. Kvar blir bara minnet av det som förr kallades ”privatliv”. Så hur kul är det att vara barn, eller ”nära och kära”, och ta del av egomanin?
Filmen byggd på Alex Schulmans Bränn alla mina brev är berättelsen om den livslånga fiendskapen mellan hans morfar Sven Stolpe och Olof Lagercrantz, med mormor Karin Stolpe som den transparenta tredje sidan i en livslång triangel. Men kuriöst nog handlar berättelsen till stor del om – Alex Schulman. Och då inte om berättelsen om hur denne moderne man ber om ursäkt för att han är en självupptagen kopia av sin morfar, eller en frånvarande förälder till sina barn. Nej, ansvaret för släktens olyckor bärs av den äldre generation som tvingat in sin efterföljande släkt i ett taskigt mönster av självöverskattande mobbande av den som kommer i egots väg. Arvssynden recyklad à la Schulman.
Transparent förresten, Karin Stolpe görs till en fullkomligt genomskinlig sida i en bok om den onde mannen, Stolpe, och den gode, Lagercrantz. Hennes historia kan uppenbarligen inte konkurrera med de manliga Stolparnas självdestruktiva framgångar. Hennes liv kokar ner till misstaget att inte bränna älskarens kärleksbrev,
För 2020-talets egon är inget grepp för lågt, alla klick för få och familjen en intimsfär för varumärkesbyggande. Alex Schulmans barn tillhör dem som framgångsrikt kommer att kunna tanka molnet.
Europa är i krig, men det är inte i blickfånget för svensk kulturelit. Fast det är klart, det är svårt att skriva om saker som händer utanför den egna naveln. Om det nu är där man har blicken. Men kom ihåg, det hjälper inte längre att bränna brev. Dagens ”brev” har evigt liv.
***
