För högt över molnen
En gång frågade en australiensisk surfare mig om Sveriges ekonomi. Det var på Mohammeds och Mohammeds kafé i den sömniga hålan Sidi Ifni, rätt långt ned på Marockos atlantkust. Sidi Ifni hade inte haft någon ekonomi att tala om sedan Spanien lämnade över staden till Marocko 1969. Fisk, hippies ett tag, och nu surfare.
En plats där åtskilliga faktiskt var öppet nostalgiska över tiden då de var koloniserade. Det vill säga den tid då orten var strategiskt viktig och inte bara en försummad avkrok. Då det ännu landade flygplan på flygfältet och det fanns något som liknade ett nöjesliv. Då de unga inte ville ta sig med båt illegalt till Kanarieöarna och få något uselt jobb där, utan åtminstone kunde få ett sådant lokalt. 2008 slogs protester av arbetslösa brutalt ned av polisstyrkor från andra delar av landet. Men åtminstone när jag var där så var det en underbar plats att känna sig bortglömd på, med tomma gator mellan förfallande art deco-byggnader.
Men det var inte det jag skulle tala om. Mohammed och Mohammed spelade »Walide« av »Amadou & Mariam« på repeat och hade slutligen lyckats övertala mig att pröva deras kameltajine, som var helt okej. Australiensaren hade väl vagast tänkbara begrepp om Sverige, och snarare än om landets kultur ville han höra vad det exporterade och så. Vilket jag hade svårt att svara på. Det finns ju stål och trä och vattenkraft, sa jag, men inte kunde väl export av naturtillgångar vara nyckeln till landets nutida välstånd? Biltillverkning kändes typiskt svenskt. Men eftersom Volvo precis sålts till Ford och Saab till General Motors var jag inte säker på om det var rätt svar heller. Jag försökte med mobiltelefoner, men det lät redan då föga övertygande.
Jag vet inte vad jag skulle säga i dag heller, men det är kanske bra om det inte finns något snabbt svar. Ekonomier som kan sammanfattas i ett eller ett par ord (olja, jordbruk, investmentbanker) brukar inte vara bra i längden. Jag kom i alla fall att tänka på frågan när jag läste att SAS tappat 98 procent av sitt börsvärde de senaste fem åren, vilket slår mig som ett exempel på att marknaden då och då faktiskt har viss visdom.
Jag flög nämligen nyligen med bolaget, för första gången på ganska exakt fem år. Inte sällan hör man folk säga att de alltid helst flyger med SAS, av en lojalitet som väl härrör från tiden då man uppfostrades att känna samma nationella stolthet över detta flygbolag som över bilindustrin. Men även det måste ta slut någon gång. Mitt eget intryck senast var samma som för fem år sedan: Aldrig mer! Problemet för SAS är inte bara att de som åker business class blivit färre. Det är också att fokus på affärsresenärer gör att man måste förnedra övriga resenärer lite extra för att upprätthålla skillnaden. Låta dem vänta länge vid en enda incheckningsdesk, i stället för att använda båda två till alla passagerare. Inte bjuda på annat än en kopp kaffe som kan vara det äckligaste som bryggts i fredstid, och så vidare. För vanliga resenärer är SAS bara ett dyrare lågprisbolag med sämre service. Statens subventionsmiljarder kunde med fördel istället bidra till att hålla järnvägen åtminstone i nivå med den nordafrikanska.
Men man ska kanske vara glad så länge det alls landar flygplan på flygfältet. Och även om det inte var det jag skulle tala om, så fick jag nu lust att medelst trains and boats and planes och bil ta mig till Sidi Ifni igen. Kolla om Mohammed och Mohammed finns kvar, och om de administrativa förändringar som nyligen genomförts i regionen fått dem att känna större optimism. Fråga någon surfare om Australiens ekonomi, kanske …
