Föreställ dig att Trump är på väg att bli högerns Subcomandante Marcos
Vänstern har alltid varit svag för revolutioner. Nu verkar den svagheten ha migrerat till högern. Men det är alltid besvärligt när omvälvningen faktiskt blir verklighet.
Toppbild: Wikicommons
Är det någon som minns Subcomandante Marcos? Den mexikanske zapatistarméns talesman Rafael Sebastián Guillén Vicente var den samlade kulturvänsterns Lord Byron ett tag på nittiotalet. Hans identitet var känd, men det var lite som med Banksy: det var dålig stil att låtsas om det. Etiketten krävde att man respekterade hans anonyma skidmask, med hål för pipan, lika beredvilligt som man respekterade hans svulstiga antigloblistiska centrallyrik.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Hans traktat publicerades regelbundet på DN:s kultursida, ofta med en introduktion av Stefan Jonsson, eller någon annan södertörnszapatist. Kanske var revolutionen, trots allt, nära, nu när subcomandanten ”avslutade geopolitikens pussel” med ”en ny essäistik som överskrider gränserna mellan saga, politisk pamflett och postmodern metalitteratur”, som DN uttryckte saken.
Så blev det inte, förstås. Kändisskapet drog till sist mer än världsrevolutionen och Vicente blev ett slags snöpt, ständig hedersgäst på radikala middagsbjudningar. Kanske kunde det ha gått annorlunda. Ibland blir trots allt revolutioner verkligen av. Men då uppstår nästa problem. Revolutioner som inte blir av är så mycket enklare att hantera.
Det är därför det åtminstone är en kul tankelek att föreställa sig att Donald Trump är på väg att bli högerns Subcomandante Marcos. En möjlighet för högerfolk att äntligen få kasta av sig sin avundsjuka på den frejdiga vänstern och slippa rollen som ordningsmän och fantasilösa kälkborgare.
Efter några veckor in i mandatperioden verkar i alla fall en viss beundran, kanske till och med ett visst hopp, växa på en bredare högerkant än man kunde trott. Och visst, även de vildare idéerna, som en ny Riviera i Gaza, har sina uppfriskande sidor. Chimären om en ”tvåstatslösning”, när den ena parten är en islamistisk dödskult, har trots allt varit död länge, trots att nästan ingen velat säga det. Det behövs en nystart.
Men så finns skillnaderna mellan Marcos och Trump. Trump kommer aldrig att bli hovsamt publicerad på DN:s kultursida. Det, skulle man kunna hävda, är naturligt eftersom Trump inte håller Marcos litterära kvalitet, men jag är inte säker på att det stämmer. Marcos skrev flyhänt, men i grund och botten var det vänsterpekoral med hög cringefaktor. Trump långa, extemporerade medvetandeflöden, alltid med sig själv i centrum, är mer vågat modernistiska. Inte alldeles olika Molly Blooms långa inre monolog i slutet av Joyces Odysseus. De tyngs inte heller av Marcos ideologiska klichéer. Trump kan byta princip mitt i en mening, vilket lite överraskande gör honom betydligt mindre platt än Marcos.
Bristen på kulturarbetarstöd spelar i alla fall mindre roll, för högerns bildstormare struntar i den salongsfähig överbyggnaden. De påminner snarare om den tidiga punkrörelsen, som stoltserade med att ge fingret till alla som försökte tolka den.
Den andra stora skillnaden mellan Marcos och Trump är viktigare.
Det är högkonjunktur igen för artiklarna om Trump som en högerns Lenin. De kan räknas i dussin, nu senast var det Ingrid Carlberg som gjorde parallellen. Det var samma sak förra gången. Och det finns ju verkligen något här. Dels i idén att använda kaos som en väg till radikal förändring. Dels i det att Trump, likt Lenin men olikt Subcomandante Marcos, faktiskt nått makten.
Där är vi tillbaka i det knepiga med revolutioner som faktiskt blir av. Den franska gav oss frihet, jämlikhet och broderskap, brukar fransmännen hävda. Den gav oss också en modell för totalitarism och skräckvälde. Så tygellösa är revolutioner.
Är det en fördel eller nackdel för högerns revolutionsromantiker att deras omvälvning faktiskt blivit av? Vi får väl se. Den kommer i alla fall att kräva en hel del riskfyllt arbete av romantikerna själva. Revolutionen äter sina barn, som Jacques Mallet du Pan påpekade.
***
Är det någon som minns Subcomandante Marcos? Den mexikanske zapatistarméns talesman Rafael Sebastián Guillén Vicente var den samlade kulturvänsterns Lord Byron ett tag på nittiotalet. Hans identitet var känd, men det var lite som med Banksy: det var dålig stil att låtsas om det. Etiketten krävde att man respekterade hans anonyma skidmask, med hål för pipan, lika beredvilligt som man respekterade hans svulstiga antigloblistiska centrallyrik.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Hans traktat publicerades regelbundet på DN:s kultursida, ofta med en introduktion av Stefan Jonsson, eller någon annan södertörnszapatist. Kanske var revolutionen, trots allt, nära, nu när subcomandanten ”avslutade geopolitikens pussel” med ”en ny essäistik som överskrider gränserna mellan saga, politisk pamflett och postmodern metalitteratur”, som DN uttryckte saken.
Så blev det inte, förstås. Kändisskapet drog till sist mer än världsrevolutionen och Vicente blev ett slags snöpt, ständig hedersgäst på radikala middagsbjudningar. Kanske kunde det ha gått annorlunda. Ibland blir trots allt revolutioner verkligen av. Men då uppstår nästa problem. Revolutioner som inte blir av är så mycket enklare att hantera.
Det är därför det åtminstone är en kul tankelek att föreställa sig att Donald Trump är på väg att bli högerns Subcomandante Marcos. En möjlighet för högerfolk att äntligen få kasta av sig sin avundsjuka på den frejdiga vänstern och slippa rollen som ordningsmän och fantasilösa kälkborgare.
Efter några veckor in i mandatperioden verkar i alla fall en viss beundran, kanske till och med ett visst hopp, växa på en bredare högerkant än man kunde trott. Och visst, även de vildare idéerna, som en ny Riviera i Gaza, har sina uppfriskande sidor. Chimären om en ”tvåstatslösning”, när den ena parten är en islamistisk dödskult, har trots allt varit död länge, trots att nästan ingen velat säga det. Det behövs en nystart.
Men så finns skillnaderna mellan Marcos och Trump. Trump kommer aldrig att bli hovsamt publicerad på DN:s kultursida. Det, skulle man kunna hävda, är naturligt eftersom Trump inte håller Marcos litterära kvalitet, men jag är inte säker på att det stämmer. Marcos skrev flyhänt, men i grund och botten var det vänsterpekoral med hög cringefaktor. Trump långa, extemporerade medvetandeflöden, alltid med sig själv i centrum, är mer vågat modernistiska. Inte alldeles olika Molly Blooms långa inre monolog i slutet av Joyces Odysseus. De tyngs inte heller av Marcos ideologiska klichéer. Trump kan byta princip mitt i en mening, vilket lite överraskande gör honom betydligt mindre platt än Marcos.
Bristen på kulturarbetarstöd spelar i alla fall mindre roll, för högerns bildstormare struntar i den salongsfähig överbyggnaden. De påminner snarare om den tidiga punkrörelsen, som stoltserade med att ge fingret till alla som försökte tolka den.
Den andra stora skillnaden mellan Marcos och Trump är viktigare.
Det är högkonjunktur igen för artiklarna om Trump som en högerns Lenin. De kan räknas i dussin, nu senast var det Ingrid Carlberg som gjorde parallellen. Det var samma sak förra gången. Och det finns ju verkligen något här. Dels i idén att använda kaos som en väg till radikal förändring. Dels i det att Trump, likt Lenin men olikt Subcomandante Marcos, faktiskt nått makten.
Där är vi tillbaka i det knepiga med revolutioner som faktiskt blir av. Den franska gav oss frihet, jämlikhet och broderskap, brukar fransmännen hävda. Den gav oss också en modell för totalitarism och skräckvälde. Så tygellösa är revolutioner.
Är det en fördel eller nackdel för högerns revolutionsromantiker att deras omvälvning faktiskt blivit av? Vi får väl se. Den kommer i alla fall att kräva en hel del riskfyllt arbete av romantikerna själva. Revolutionen äter sina barn, som Jacques Mallet du Pan påpekade.
***
