Författare mot hemlösa. Det lät hårt.
I synnerhet om en i fotbollslaget är en gammal stjärna.
Toppbild: TT
Ett telefonsamtal förra torsdagen kom från en kompis på bokmässan. En ny bok på väg hade han. Om sitt unga liv. I somras läste jag delar av manuskriptet. De utspelade sig i slutet av 1970-talet och början av 80-talet. Vi umgicks nästan dygnet runt då. Bodde ihop långa perioder, reste ihop, tillbringade oräkneliga kvällar tillsammans på en speciell bar. Något av det han nagelfor hade jag glömt, annat hade vi gjort våra omtag på så många gånger att jag inte trodde det gick att hitta något skrivbart där. Men han skrev med sina egna ord, och de var äkta vara och jag hade uppmuntrat honom.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nu trodde jag att han tänkte bjuda med mig till någon förlagsmiddag. Men det han undrade över, var om jag ville göra landslagsdebut i fotboll. I författarlandslaget. Match mot Gatans Lag, ett gäng hemlösa som, fick jag veta, hade deltagit i flera VM-turneringar tillsammans hemlösa från världens alla longituder. Fotbollen hade för många av spelarna inneburit att de hade lämnat missbruk bakom sig. Författarlandslaget hade spelat mot dem på Bokmässan i flera år.
När det gäller fotboll har jag alltid saknat det rätta klippet i steget och aldrig på allvar under någon längre tid lirat med något lag. Så jag sa: ”Fan vad kul! Jag är på” och med ett telefonpling anlände en lista över vad som gällde: svensk landslagströja, blå shorts, gula strumpor, fotbollsskor för konstgräs, benskydd obligatoriskt.
Vare sig det ena eller det andra kunde jag hitta i någon garderob. Trots att jag med säkerhet visste att jag aldrig inhandlat något av det gick jag och rotade i klädskåpen ett varv till. Detta läge, att på kort varsel inse att ett beslut man fattat förutsätter att man först måste bege sig iväg till ett köpcenter har många gånger fått mig att banga. Men halvannan timma innan samlingen med landslaget, begav jag mig till det största köpcentret i landets näst största stad, alldeles för nyfiken på hur det skulle kännas att dra på sig den där gulblå munderingen.
Författare mot hemlösa. Det lät hårt.
I omklädningsrummet drog kompisen, som har spelat på elitnivå, upp taktiken: trötta mittfältare måste omedelbart byta; sannolikheten att någon av oss skulle vara kapabel att nicka in ett inlägg som slagits från hörnflaggan var minimal – slå därför hörnorna kort och hårt, och efter marken! Författarna nickade tyst, stolta i våra blågula ställ. Utanför fönstret såg vi anhöriga samlas. När vi kom ut hörde vi någon garva när han rekapitulerade Monty Pythonsketchen om den legendariska fotbollsfinalen på ”Münchens olympiastadion”, mellan de grekiska filosoferna och de tyska. Hans gäng flabbade högljutt åt minnet av hur att dessa tänkare hade vankat omkring på planen i 89 minuter, med sina huvuden försänkta i handflatorna. Och någon påminde om att Nietzsche sagt till domaren, Konfucius, att han inte hade någon fri vilja. Varpå Konfucius gav en Nietzsche en varning. I 89 minuten ropade Arkimedes Heureka och grekerna drog upp ett drömanfall och vann.
Vi fick inte till några sådana. Vi hade inte heller vett, att som Hegel och Kant och deras lagkamrater inse hur lite vi begrep av spelets hemligheter. Det var bara härligt att springa på planen. Det var höstsol. De hemlösa hade en skicklig mittfältare. Min kompis dirigerade vårt spel från backlinjen, jag höll till på mittfältet. Vi skapade få heta chanser, och glömde rådet från min kompis när det gällde hörnorna. Lyra på lyra seglade beskedligt in i målvaktens famn. Strax före halvtid tog vi ändå ledningen. Deras målvakt briljerade efter pausen, men till slut drog vi ifrån. Efteråt sa en av författarna att hans tvåfotsdribbling fick honom att känna sig som Kurre Hamrin när denne snurrade upp tyskarna i VM-semifinalen 1958.
”Vad roligt det här var”, sa jag.
Min kompis sa: ”Fotboll är det roligaste som finns!”
***
Läs även: Må alla skolbarn få lärare som Hjördis
