Förlåt att jag tjatar

Den första krönika jag skrev för Fokus, våren 2013, hette »Starta om Riksbanken«. Jag efterlyste då en bred debatt om inflationsmålet och den finansiella stabiliteten.

Nu är det dags igen – men med omvända förtecken.

Då höll en splittrad direktion uppe reporäntan för att begränsa hushållens skuldsättning och minska risken för en överhettad bostadsmarknad – resultatet blev för låg inflation. Nu, däremot, satsar direktionen allt på att nå inflationsmålet – även med verktyg som för en utomstående ter sig verkningslösa eller som till och med försämrar den finansiella stabiliteten.

Riksbanken har sänkt sin reporänta till en minusnivå som är lägre än den Europeiska centralbankens – trots att inflationen, inflationsförväntningarna och tillväxten i Sverige är högre än i Euro-zonen. Riksbanken köper statspapper i stor skala, och utvidgar nu de köpen rejält – trots att de svenska statsfinanserna är starkare än i de flesta andra länder. Man agerar för att försvaga kronan – trots att Sverige har stora överskott i utrikes-handeln.

Sverige testar med andra ord inflationsmålets rimlighet till dess yttersta gräns. För allt fler ter sig detta experiment allt mer riskfyllt.

Negativa räntor betyder att den som slösar belönas och den som sparas straffas. Den förre amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan har sagt att detta är »mot den mänskliga naturen« – vilket är att ta i, men som ändå antyder hur ovanlig en sådan politik är.

Dagens låga räntor driver upp bopriserna. En rad bedömare – Konjunkturinstitutet, Valutafonden, OECD med flera – varnar för bubbeltendenser och för att uppgången kan sluta i en krasch. I sin senaste penningpolitiska rapport ansluter sig även Riksbanken själv till den kören.

Ändå sänkte direktionen vid veckans penningpolitiska möte sin »räntebana«. Man förvarnade att den negativa räntan kommer att ligga kvar under lång tid och utökade programmet för köp av statsobligationer. Skälet var knappast att man tror att det i sig ger någon tydlig effekt på investeringar, sysselsättning eller inflation.

Nej, skälet är att Riksbanken vill påverka växelkursen. När Riksbanken sänker styrräntan eller utökar värdepappersköpen försvagas kronan – vilket kan ge en tillfällig dos importerad inflation. Men den effekten är kortvarig. Ska den bestå och kronan fortsätta att försvagas måste Riksbanken sänka räntan ännu mer eller öka statspappersköpen ytterligare – och detta i ett läge där Sverige har ett av världens största överskott i utrikeshandeln, som andel av BNP.

En förklaring till detta fokus på kronans värde är att Riksbanken pressas av ECB, och i viss mån av den amerikanska centralbanken Federal Reserve. Fed har skjutit upp sin väntade räntehöjning, delvis för att dollarn är för stark. Eurozonen har sämre ekonomi, lägre inflation och inflationsförväntningar, med svagare banker och statsfinanser. ECB vill därför ha en svag euro, varför ECB har aviserat ökade stödköp av värdepapper inom valutaunionen. Riksbanken följer nu alltså efter, för att förhindra att kronan stärks mot euron.

Riksbanken har därmed återinfört växelkursen som central parameter i penningpolitiken. Den fasta växelkursen övergavs efter stor vånda 1992. Nu arbetar Riksbanken med kronkursen igen, men inte som målsatt fast kurs utan som något man reagerar med, beroende på vad ECB gör. Sverige har med andra ord bakvägen fått ett slags relativt växelkursmål. Därmed spelar Riksbanken med i det obehagliga valutakrig som nu präglar de internationella finansmarknaderna.

Jag tycker att den här utvecklingen är osund. Låt mig därför avsluta på samma sätt som i den där krönikan från våren 2013: »Finansutskottet bör förbereda en brett upplagd genomgång av penningpolitiken. För den behöver rebootas. Jag ser framför mig en serie hearings, seminarier, översiktsartiklar, utredningar, internationella utblickar. Kort sagt, en intensiv period av rejäl, gammaldags folkbildning – med det explicita syftet att starta om penningpolitiken.«

En sådan diskussion måste också behandla frågan om hur Sverige bör ställa sig till ökad internationell samordning för att undvika destruktiva valutakrig. Var den debatten landar vet jag inte. Men dagens penningpolitik har nått vägs ände.

För övrigt minns jag min barndoms »Lyckoslanten« med Spara och Slösa. Spara skulle gråta av förtvivlan om hon såg dagens penningpolitik. Slösa skulle skratta hela vägen till godisbutiken – hon får numera betalt för att låna till snasket …

Klas Eklund är senior economist på SEB.