Förlorad fotbollsdröm
Lätt fånget, lätt förgånget. Jag ser en intervju med Salvatore Schillaci på italiensk tv och sitter efteråt i tankar kring just detta.
Alltings förgänglighet.
Det har varit en tung vår för italienarna; snöig, regnig och politiskt turbulent. Nu är det sommar, men en sommar med bitter bismak: för första gången på 60 år utanför fotbolls-VM.
På RAI visas gamla VM-klipp från sommaren 1990, då mästerskapet spelades på hemmaplan i Italien och Salvatore »Totò« Schillaci blev målkung. Hyllad, omskriven, omsvärmad.
Vid hans sida fanns hustrun Rita, ung, blond och vacker, helt enligt regelboken för berömda fotbollspar. De semestrade i Portofino, flög med Fiat- och Juventus-pampen Gianni Agnellis privatplan till Monte Carlo. Champagne i glasen och paparazzofotografer utanför lyxhotellet. Sinnebilden av framgång.
Så gick det några år och så gick det som det brukar gå. Relationen tog slut, lyckan tog slut, pengarna tog slut. Exhustrun Rita blev inblandad i en infekterad konkurs av en väninnas guldsmedsbutik och hade inget kvar, mer än enorma skulder.
Våren 2016 tältade hon under en lång tid på gatan utanför huset där hon en gång bott med Schillaci och blev en tacksam tragisk följetong i italienska medier. Rita som får duscha hos en granne, Rita bjuds på mat på ett fik, Rita ligger i sin sovsäck i tältet och tänker aldrig någonsin ge sig av från det liv som hon förlorat.
Allt detta medan Totò Schillaci mestadels livnär sig på att ta betalt för intervjuer under EM- och VM-år. När jag pratar med hans agent gör denne klart att det inte är tal om att få en intervju utan att betala stora pengar: »Totò lever mycket på detta, under mästerskapsåren, det måste ni förstå.«
Detta är vad som återstår för spelaren som dansade på Italiens planer, för 28 år sedan.
Jag tänker på dem som mejlar till mig eller säger, förment välment, efter att jag på kort tid fått en del nya jobbuppdrag: »låt nu inte framgången stiga dig åt huvudet bara«.
Som om någon som levt ett tag och hunnit se nya stjärnor tändas och brinna ut, gång på gång, någonsin skulle kunna tro att arbete och yta är något att berusas av och klamra sig fast vid. Som om en ny merit på cv:n skulle hindra oro, längtan och vankelmod från att ta plats bredvid mig i sängen i vargtimmen.
Den som inte ser Schillaci sälja intervjuer behöver ju bara titta på vår egen fotbollskung, Zlatan Ibrahimovic, och den trista figur han gjort inför och under pågående VM, för att förstå. Många gånger under de år jag följde Ibra i tjänsten sa jag till honom:
»En dag kommer du att sakna oss i media, tro mig.«
Han log lite överseende, från tronen, på toppen av karriären. Det var några år och en evighet sedan.
Nu spelas VM i Ryssland utan Zlatan och han har, med god hjälp av pengasugna rådgivare, förvandlats till den lille pojken som bankar med sin leksaksbil i bordet för att få uppmärksamhet. Dryga utspel och ogina kommentarer mot forna lagkamrater, egoism och bristande respekt.
Så onödigt, så sjaskigt, i stället för att dra sig tillbaka och trona på minnena från fornstora dagar. Inte solka ner dem.
Få klarar dock detta, att acceptera hur fort de där kulörta lyktorna längs livets väg slocknar och att de med åren i stället lyser på någon annan.
Fotbollsprogrammen visar nya VM-hjältar, men det är de gamla bilderna av Schillaci som dröjer sig kvar. Hans blick är vild av glädje efter ännu ett mål och han springer med världen för sina fötter och livet framför sig.
Sista ordet | Jennifer Wegerup
Burkan exponerar mer än en bikini
