Förolämpningar är inte ett hot mot demokratin

I ett upprop i DN skriver 74 journalister och forskare att de drabbats av hot och hat, och att ”riksdag och regering” måste ta ”ansvar för samtalsklimatet”.

Först: Det är verkligen illa att folk som deltar i det offentliga samtalet utsätts för hot, drev och trakasserier. Jag hör sedan flera år till dem som lever med skyddade personuppgifter, och tro mig, det vill man helst slippa. Bland vittnesmålen i nämnda DN-inlägg känner jag till och med igen formuleringar från dödshot. Vissa hotare masshotar nämligen journalister, åklagare med flera. En annan sak som nämns i artikeln är hybridkrigföring av statliga aktörer som Kina, Ryssland och Iran. Det är alarmerande, och värt att hålla ögonen på, att skurkstater kan rikta in sig på svenska forskare och journalister.  

Men de 74 skribenterna i DN verkar vara ute efter mer än allvarliga hot. De skriver: ”Vi vet att vi inte är ensamma. I en undersökning riktad till Journalistförbundets medlemmar 2020–2021 uppger 70 procent att de upplevt hot och hat i form av en förolämpning, hela 23 procent säger att de utsatts för ofredande och olaga hot.” 

Min första reaktion är att jösses, har 30 procent av journalistfackets medlemmar verkligen aldrig utsatts för förolämpning? Och för det andra: ”förolämpning” är knappast ”hot”. Med all respekt för de namntunga undertecknarna – flera av dem är vanligtvis kloka personer – kan jag avslöja att jag förolämpats av både en och annan av undertecknarna. Det hör till att meningsmotståndare medvetet missförstår en, är spydiga och försöker dreva. Oerhört irriterande ibland, men svårreglerat i ett öppet och fritt samtal. Och precis som de så kallade trollen är opinionsbildare i regel betydligt mer resonabla och trevliga irl.

Exakt vad uppropsgänget anser att lagstiftare och regering ska göra är oklart. Regeringen har skjutit till pengar för att motverka just hat och hot mot journalister. Det råder så att säga samsyn om den saken. Våra riksdagsdebatter är rena mysstunderna jämfört med debatterna i många andra parlament. Så vad mer önskas?

Ett tungt namn som undertecknat artikeln i DN är filosofiprofessorn och akademiledamoten Åsa Wikforss och kanske finns svaret där. Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet och forskningsledare för projektet ”Det öppna samhället”, har med forskningskollegor visat att självcensuren är hög i Sverige. Som svar på det ifrågasatte Wikforss att självcensur skulle vara ett problem (Nu är det dags att sluta prata om åsiktskorridor, DN kultur, 28/2). Widmalm svarade i sin tur i Fokus att Wikforss är ”svaret skyldig hur det kan anses vara ’hälsosamt’ att över häften av svenskarna säger sig idka självcensur”. 

Här finns en tydlig skillnad i synen på vårt offentliga samtal. Är det bra att folk (läs: sverigedemokrater, abortmotståndare och dylika) håller truten, eller är det bättre att åsikter får vädras fritt?

Det hotar demokratin att journalister och forskare trakasseras och hotas. Men det främjar den knappast att åsiktskorridoren gör comeback.

***

Läs även: Jomshofs yttrandefrihet är även min

Läs även: Lycka till mot Lawen Redar, Mats Persson