Förr var det inte så noga var man kom ifrån
När jag var ung visste vi ingenting om människors härstamning eller eventuella religion.
Toppbild: Unsplash
När jag var tio år gammal, 1967, utbröt sexdagarskriget – det påstått kortaste kriget i historien. Israel slogs med sina arabiska grannländer, främst Jordanien, Syrien och Egypten. Med stöd av flera andra muslimska länder och PLO, Palestine Liberation Organization.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mina föräldrar ”hejade” på Israel. Min morbror skickade brev och kort med PLO-paroller samtidigt som han gärna drack ett billigt israeliskt vin. En av mina kompisar i skolan och kvarteren på Gärdet i Stockholm hette Eva och stödde PLO. Många år senare fick jag reda på att hon var judinna. Vi barn och senare tonåringar hade ingen aning om vilka som var av judisk börd, jag kan inte ens minnas att några jude- eller gaskammarskämt förekom.
Emellertid kommer jag ihåg att min mamma avskedade en uppenbart antisemitisk fönsterputsare. Och att hon senare, när jag gick i gymnasiet på Statens normalskola, bannade mig för att jag ogillade min fransklärare. Mest för att hon ville slå ihop två lektionstimmar så att jag och min bästis Nettan inte kunde gå ut och röka. (Vilket vi ändå gjorde. Fröken sa vi var de enda elever som hon verkligen avskydde.)
Mamma Lena, svårt frankofil, hade gått provår för denna lärare och älskade henne. Och röt åt mig något i stil med att hennes pappa ju hade avsatts vid nazisternas maktövertagande i Tyskland, 1933. Man fick bara inte vara arg på henne. Nåja, jag tentade snart av franskan och klarade mig med en fyra tror jag.
Vi visste som sagt ingenting om människors härstamning eller eventuella religion när jag var ung. Några lekkamrater var en mix mellan en schartauansk men sekulär, skojig advokat och en likaledes sekulär judinna, smart och välformulerad journalist. Jag har ännu lite kontakt med deras döttrar, såvitt jag vet är de inte troende åt något håll.
Det är heller inte jag, trots konfirmationen som framför allt gick ut på att kyrkan erbjöd billiga skidresor och intressanta bibelstudier. Varför kunde alla synder förlåtas utom dem mot den helige ande? Begrep jag aldrig och struntar jag i. Det hela var för skumt, ingen kunde förklara. Var det han den helige som befruktade den så kallade Jungfru Maria?
Jag skriver för att veta vad jag tänker, så ungefär uttryckte någon det så vackert. Jag skriver för att veta vad jag inte alls kan tänka mig? I skrevet eller hjärnan eller i själva verket?
Inte blev jag klokare av Anders Holmbergs intervju med ärkebiskop Martin Modéus i SvT:s 30 minuter. Modéus tycktes anse att gudstron är något medfött och allt är ett mysterium. Svarade vänligt ”Hur ska jag kunna veta det?” på någon eller några av Holmbergs frågor. Alla måste ta ansvar och ”vi är individer och hjälper dem”. Enligt ”gammal god svensk tradition”. Självaste Jesus skulle ha hållit med. Son till Gud, ”the unmoved mover”, skaparen av allt utom av sig själv om jag har förstått saken rätt. Teodicéproblemet ännu olöst, jag tänkte väl det.
Häromdagen besökte jag den kanske sista av mina föräldrars ännu levande vänner, en gammal man med judiska rötter i Ungern och Tyskland. Vi åt skinka och sill i hans vackra hem. Hans farfar konverterade för säkerhets skull till katolicismen, men det hjälpte inte. Ej heller hans pappas Nobelpris. Ingen i familjen var ortodox. Han och hans syster hamnade i Danmark 1933 och senare i Sverige. Han säger att han inte blev särskilt skrämd när tyskarna kom till Köpenhamn. Han var tryggare där och då än i dagens Stockholm.
Jag skäms och förvirras än mer. Och helt nyss kom min son förbi och sa att jag inte borde bära min ”I stand with Israel”-badge. Folk kan ju tro att jag är fan till Bibi Netanyahu. Svar nej. Så fan och in i helvete heller.
***
Läs även: Greta Thunbergs gloria har trillat av
