Forsgård: Törs vi tro på att cancer blir en kronisk sjukdom bland andra?

Den amerikanske presidenten Richard Nixon förklarade krig mot cancer. Det var för knappt femtio år sedan. Lite tidigare hade Neil Armstrong gått på månen. Både månen och cancern finns fortfarande kvar.

Richard Nixon föll klumpigt och hårt i Watergate, men kriget mot cancer har varit rätt framgångsrikt. Dödligheten har minskat dramatiskt, åtminstone rent statistiskt. Över 700 nya cancerpreparat befinner sig enligt Financial Times i ett skede av »late-stage development«. På sin lista över så kallade essentiella läkemedel adderade WHO nyligen 12 olika mediciner för fem olika cancervarianter. Forskarna och läkarvetenskapen talar om en sjukdom som håller på att bli en i raden av alla de kroniska sjukdomar som drabbar oss människor.

Men någonstans fallerar det ändå, och närmast då på marknivå. Cancer har nyligen gått om hjärtsjukdomar som den främsta dödsorsaken i ett stort antal västländer. Cancer i bukspottkörteln har en överlevnadsprocent som skrämmer livet ur den mest optimistiskt sinnade. Och människor i min närhet fortsätter stadigt dö i cancer eller dess sidoeffekter. Jag känner just inga kroniska cancerfall. De hinner aldrig bli kroniska.

Ta min vän B. Det gick på sex månader från diagnos till kista. Läkarna vågade inte operera. Tumören var elakartad och mycket liten, bara några millimeter stor. Det var ett så kallat gliom i hjärnan. En operation hade riskerat total förlamning, blindhet.

B fick strålning och cellgifter i tablettform under ett par månader nu i våras. Epilepsi-attackerna kom ändå. Rätt kortvariga, men väldigt häftiga. Det var någon av de sista attackerna som tog all kraft ur honom. Men klar och redig var han ända till slutet. Jag är inte alls säker på att det är en bra sak.

Tumören hade gett sig till känna mycket plötsligt, strax före jul 2018. Mannen körde bil och fann sig plötsligt i diket. Han mindes ingenting av händelsen. Ville kanske inte minnas.

Jag satt vid hans säng på påsken. Jag läste högt ur Jörn Donners senaste bok kallad »Sista striden«. Jag trodde ibland att min vän sov. Det gjorde han inte. Han var vaken. Men han talade med svag stämma, en långsam mening åt gången. När jag var klar sa han att Donner skriver »jävligt bra«.

På påsksöndagen tryckte B min hand i flera minuter. Redan för många år sedan förstod jag att en svårt sjuk människa som länge trycker din hand inte är ett bra tecken. Det blir en form av avsked, ett tyst avsked. Vad säger man i denna tystnad?

B dog en tidig morgon i början av maj. Klockan var 5.35. Jag har för mig att väldigt många människor dör vid just den tiden på dygnet. Begravningen hade han regisserat själv. Det blev en lördag i juni. Han hade många vänner.

Jag har suttit vid många dödsbäddar, högst ofrivilligt. Jag har, lika ofrivilligt, blivit något av en lekmannaexpert på olika cancerformer, deras sym-tom, deras progression, röda blodkroppar, morfin. Nästan alla dem som jag hållit av som drabbats av cancer har slutligen också dött i cancer, eller av behandlingens bieffekter; fysiskt nerbrutna, skugglika spillror av de människor de en gång var.

Så, vad beror nu detta på? Är jag ett statistiskt undantag i relation till den kroniska optimismen? Det skulle väl i och för sig inte förvåna. Men jag undrar ändå: Har vi möjligen här i Norden och Europa en skev medierapportering i frågor som gäller cancer? Eller beror det hela på lokal, regional och nationell ojämlikhet och obalans?

Själv lutar jag numera svagt åt någonting helt annat. Jag tänker allt oftare på något så banalt och något så ovetenskapligt som frågor om tur och otur. Den genetiska tombolan, och allt det där. I grunden är jag därför fortsatt optimistisk om sakernas tillstånd. Otur måste en vacker dag övergå i tur.