Försök inte vara bästis med djur – de försöker bara äta upp dig
Gulliga djurfilmer gestaltar vår längtan efter godhet.
Toppbild: TT
Mänskligheten kan delas in i två grupper: de som sväljer budskapet i gulliga djurvideor på sociala medier och de som inte gör det.
Mitt flöde på sociala medier består till en inte oansenlig del av djurfilmer. Jag vet inte vad det säger om mig eller om algoritmerna. Antagligen exponeras jag för detta för att jag är kvinna i mina bästa år, precis som en man i motsvarande livsfas kanske får filmklipp om… robotgräsklippare eller fyrhjulsdrivna fordon eller vad vet jag.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I alla händelser funkar djurfilmerna på mig och jag blir fast tillräckligt länge för att lägga märke till mönster. Ofta skildras otippade vänskaper över artgränserna. En kamphund blir bästa vän med en hamster, en katt låter en kyckling sova bland sina ungar. Hur nu i helvete det där går till. En normal katt vill, som alla kattägare vet, jaga fågeln och leka med den på ett plågsamt sätt tills den dör.
En del av filmerna är flera minuter långa produktioner som följer en strikt dramaturgi, precis som vilken genrefilm som helst, enligt följande: Nerdekad, lortig, utsvulten katt eller hund sitter gömd i en håla och fräser. Allt utspelar sig i typ Grekland eller obestämt land i Asien. En räddningsexpedition bestående av någon djurrättsorganisation kommer till platsen, lockar fram varelsen med korv och lyckas fånga in den. Djuret tas till veterinär, tvagas och utfodras. Nästa scen visar hur gulligt och gosigt djuret har blivit några månader senare, som om livet som hemlös och desperat vilde suddats ut av all kärlek som slösas på den.
Med kärlek och omsorg sker en transformation är det underliggande budskapet. Det är en effektiv berättelse, ett slags katarsis som betraktaren får vara med om. Äcklig, lusig och argsint byracka blir mysig, ren och lojal. Kontrasten är total och processen mycket tillfredsställande.
Men det finns anledning att ta metamorfosen med en nypa salt. Föreställningen om att djuret är gott innerst inne och bara behöver lite stöd för att manifestera detta vittnar om en längtan hos oss människor. Vi begår misstaget att tro att djuret är som vi – och att de känner tacksamhet.
I verkligheten har djur instinkter och när de följer dem händer det rentav att de attackerar sina ägare. Som kvinnan i Robertsfors som i höstas blev ihjälbiten av sin hund då en gäst skulle övernatta i bäddsoffan, en plats hunden betraktade som sin. Eller ta sydafrikanen som födde upp en flodhästunge, red på den och kallade den för sin ”son”, tills den en dag med dåligt morgonhumör angrep och dödade sin ”pappa”.
Ett klassiskt exempel på en liknande missbedömning har skildrats i dokumentären Grizzly Man av Werner Herzog. Den handlar om Timothy Treadwell som levde med grizzlybjörnar i ett naturreservat i Kanada. Han kom dem nära både fysiskt och psykiskt, gav dem namn och fick klappa dem på nosen. Tills han en dag inte fick det längre. Det finns en ljudinspelning av hur bjässarna tuggar i sig Treadwell och dennes flickvän.
Antropomorfism heter det med ett finare ord, när vi tillskriver djur mänskliga egenskaper. Men vi gör ju strängt taget samma misstag med människor. Vi vill så gärna att alla ska vara goda innerst inne, eller åtminstone följa ungefär samma moral som vi själva. Ett exempel på den typen av missbedömning är hur västliga ledare hoppades att Putin hade samma psykologi som en västlig demokrati, det vill säga som de själva. I själva verket visste ju redan de gamla romarna att homo homini lupus, människan är som en varg mot andra.
Det betyder inte att vi ska sluta rädda hemlösa djur och bli cyniska misantroper, men en bra sak i livet är att inte ledas av önsketänkande.
***
Läs även: Vem ska rädda dalahästen?
