Och där gick skrivmaskinen

Plötsligt var vi i Heptonstall. Vi hade kört med bil från Manchester i riktning mot norra Yorkshire för att besöka Castle Howard – det magnifika slottet som spelade sin egen huvudroll i tv-serie-skildringen av »En förlorad värld« (»Brideshead revisited«). Alla dessa små brittiska byar i sten som passerade längs vägen med sina upplagor av en kyrka, fish and chips-servering och postkontor – och så från ingenstans dök Heptonstall upp.

Det finns två anledningar att slänga sig på bromspedalen. Dels för att byn snart befinner sig i backspegeln om man inte är uppmärksam men framför allt för att där – mitt ute i ingenstans på den brittiska landsbygden – ligger den amerikanskfödda författaren och poeten Sylvia Plath begravd. Man åker givetvis inte förbi hennes grav utan att lägga ner en blomma.

Sylvia Plath hann inte skriva mycket, »Glaskupan« blev hennes enda roman innan hon trettio år gammal gasade ihjäl sig i en lägenhet i London. Den 11 februari var det 55 år sedan Plath tragiskt lämnade världen men intresset för henne går aldrig ur tiden. »Glaskupan« som börjar i 1950-talets New York där den 19-åriga Esther Greenwood tillbringar en månad som praktikant på en av stadens damtidningar och som sedan – och här går det rykande snabbt i sammanfattningen – mynnar ut i en berättelse om självmordsförsök, psykisk sjukdom och vistelse på mentalsjukhus. Så elegant skriven den är; en magisk roman som tjusat läsare i decennier. Det är därför fullständigt logiskt att Sylvia Plaths anhängare vallfärdar till Heptonstall, en 1500 invånare stor by som ligger bredvid det aningen mer berömda Hebden Bridge – en ort som brukar kallas för Storbritanniens lesbiska huvudstad på grund av den höga andelen homosexuella kvinnor som bor där.

Varför området blev populärt för lesbiska att slå sig ner i under slutet av 1960-talet kan man spekulera kring. Men Sylvia Plath – vars make Ted Hughes föddes i en närliggande by – är en kvinnornas författare.

Redan 1963 skriver hon i »Glaskupan«: »Jag började inse varför kvinnohatare kan få kvinnor att framstå som idioter. Kvinnohatare var som gudar: osårbara och proppfulla med makt. De nedsteg plötsligt, och sedan försvann de. Man kunde aldrig fånga dem.« Man blir alldeles till sig – att hon skrev så redan då. Hur skulle hon utvärderat världen som vi lever i nu?

Plath installerades som en av feminismens huspoeter och flera gånger har hennes gravsten, där hon ligger som Sylvia Plath Hughes, fått bytas ut efter att besökare skrapat bort författarmakens efternamn. Han anses ha varit en bidragande orsak till hennes självmord och är utmålad som djävulen av Sylvia Plaths anhängare. I höst kommer den andra delen av brevsamlingen »The letters of Sylvia Plath« som samlar dokumentation från 1956, året då hon gifte sig med Hughes, fram till hennes död sju år senare. Nytt ljus kommer otvivelaktigt att kastas över relationen som blivit så omskriven att den filmatiserades 2003 med Gwyneth Paltrow och Daniel Craig i huvudrollerna.

Den 21 mars auktioneras en del av Sylvia Plaths ägodelar ut av auktionshuset Bonhams i London. Det är dottern Frieda Hughes som lämnat in böcker, teckningar, kläder, smycken och möbler. Här finns bland annat Sylvia Plaths fiskespö (!), hennes plånbok och tre klockor samt en tummad ordbok som Hughes och Plath köpte tillsammans. Till försäljning finns också hennes egen kopia av »Glaskupan« och den gröna Hermesskrivmaskin som hon skrev den på. Den ägodel som får hjärtat att knyta sig är dock kokboken »The joy of cooking« som förväntas inbringa mellan 11 000 och 23 000 kronor. »Ted likes this« står det antecknat bredvid ett recept på »breaded veal slices«. Det är så att man vill gå itu. Bortom det mytiska författarödet och det djupt tragiska slutet visar sig människan Sylvia Plath som vänder middagsmaten i en blandning av brödsmulor och ägg. Det blir inte mer mänskligt än så.

Läs mer:

Kristin Lundell: No Milk Today

Läs alla Kristins Lundells texter här