Första striden

Så har den första, stora striden börjat för den borgerliga regeringen. I veckan lägger den sin proposition om a-kassan. Demonstranterna är redan på plats.

Insatserna är höga. Reinfeldt, Borg och Littorin står och faller med om de om fyra år har lyckats pressa ned den totala arbetslösheten. A-kassereformen, tillsammans med jobbavdraget, är navet i deras politik.

Men det är bråttom. En av poängerna med att göra det mer lönsamt att arbeta, förutom att baxa de arbetslösa till hårdare jobbsökande, är att alla andra som går i åtgärder, lever på bidrag eller inte jobbar fullt ut ska lockas att söka jobb. Därför kommer mängder med personer strömma till de arbetssökandes skara. Den öppna arbetslösheten kommer kanske inte falla, utan rentav stiga innan den sjunker igen. Det gäller att börja tidigt om processen ska ha hunnit värka ut på fyra år.
Facket å sin sida tycks inte heller ha någon tid att förlora. Det gäller att spänna musklerna tidigt och testa maktförhållandet gentemot regeringen. Hur mjuka och mottagliga är de nya moderaterna? Ska facket hoppas på att mildra förslagen, eller i stället försöka staga upp den ännu något lamslagna socialdemokratiska oppositionen?

I stridens hetta har båda sidor låtit mer säkra på sin sak än de borde vara.

Facket kan inte uppriktigt mena att förslagen kommer som en överraskning. Alltihop ältades till leda under valrörelsen av just LO. I själva verket har borgerligheten nu lagt fram det som den gick till val på. Enda tillägget, Anders Borgs nya »snabböter« för arbetslösa som inte söker jobb, är snarare en uppmjukning än en skärpning.

Men trots att allt aviserats i förväg kan inte regeringen å sin sida mena att förslagen är färdigbakade.

Tvärtom har man gått in i denna, den första striden, med oordning i leden. Många av de förslag som ska suga in all den nya arbetskraften, inte minst sänkta arbetsgivaravgifter, kommer först till sommaren.

Ett av förslagen är dessutom uppenbart felkonstruerat. Det är de höjda så kallade egenavgifterna i a-kassan, de som ska göra a-kassan mer lik en vanlig försäkring som beror på risken att bli arbetslös i branschen. I praktiken blir förslaget i stället bara en ny skatt, den del som beror på arbetslösheten är minimal. Och skulle a-kasseavgiften stiga på grund av arbetslöshet i fackförbundet så kommer många i stället hoppa över till den billigare statliga Alfakassan.

Ännu viktigare är dock att regeringen inte tätat igen resten av systemet. Historiskt sett har tuffare regler för a-kassan lett till att fler blivit långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. Nu har regeringens hemliga bulldozer, sjukförsäkringsminister Kristina Husmark-Pehrsson, aviserat att de sjuka och förtidspensionerade ska granskas. Försäkringkassans Curt Malmborg har också imponerat på regeringen genom hårdare tag. Men som Malmborg själv påpekar: i 80 procent av fallen är det läkarna som ensamma avgör vem som är sjuk eller inte, och ofta utgår de helt enkelt från vad patienten vill. Erfarenheten är att i regioner som har jobbproblem är läkarna ofta redo att samverka till att så många som möjligt får den högre formen av bidrag.
Regeringen spelar ett högt spel när den sätter allt på ett kort. Trots att Borg i sin budget försökte dämpa förväntningarna så ges intrycket fortfarande att det är det här paketet som ska få »en miljon personer i utanförskap« tillbaka på banan igen. Det kommer inte att ske. I stället riskerar man att hamna i en rävsax. Kursändringen är tillräckligt hänsynslös och marknadsliberal för att väcka LO och TCO, och säkert många andra, till protester. Men å andra sidan menar många ekonomer att förändringarna inte är stora nog att verkligen chocka arbetslösa att snabbt byta bransch eller flytta. Småföretagaren i Fokus reportage tycker att skattesänkningarna inte räcker för att det ska löna sig att anställa. Regeringen både vill och ryggar inför konsekvenserna av det man vill göra.

Det kan se ut som det stora steget, men det är nog bara början. Det kommer att bli fler ändringar och omsvängningar. Facket kan spara på brösttonerna, de kan komma att behövas senare. Regeringen å sin sida får inte sluta ifrågasätta sig själv.