Förtryck är humorns moder

Så jag hade köpt ett paket ägg. Väl hemma fann jag i paketet fem bruna ägg och i mitten ett ensamt vitt. Jag hade i minnet ett samtal från några dagar tidigare, med en sd-anhängare som hade en konspiratorisk idé om massinvandring och islam.

Jag fotade av äggen så som dom låg och postade det på Instagram med tillhörande text »Jimmie Åkessons värsta mardröm«. Sd-hashtaggen ledde till att deras anhängare hittade till fotot och skickade meddelanden om att det inte var kul samt retoriska undringar om varför det skulle vara okej för mig att skämta om nåt sånt, på ett sätt sd:are inte skulle kunna göra om islam. Det är en märklig principiell formulering.

Men jag har hört frasen »man får ju inte skämta om islam« lika många gånger som jag har hört »three is a magic number, yes it is, it’s a magic number« när jag ringt nån med abonnemang hos 3. Så låt mig få börja med att klargöra en sak; att den politiska satiren är ett stort uttrycksmedel bland muslimer i länder med förtryckande regimer i Mellanöstern. Efter revolutionen 1979 flödade satirteckningarna av Khomeini runt om i politiska kretsar i Iran. Folk som lever under dessa regimer är ganska duktiga på att dissekera dom på egen hand, ägna sig åt kritik och satir – det hör liksom till sakens natur att där det finns förtryck finns det humor.

Det finns en distinkt skillnad som rör humorns premisser, och som författaren Saladin Ahmed formulerar väl: »In a field dominated by privileged voices, it’s not enough to say ›Mock everyone!‹. In an unequal world, satire that mocks everyone equally ends up serving the powerful.« Det kanske är det viktigaste i humorskolan, att förstå vem man är som avsändare.

I boken »Dear White People« efter filmen med samma namn (ja, boken kom efter filmen) skildrar författaren och filmregissören Justin Simien sitt återkommande möte med fenomenet vita personer som »får skämta om svarta« för att dom är uppvuxna i »hoodsen«, märk också väl att »hoodsen« också i det fallet blir förenligt med ras och etnicitet. Så många konnotationer som obemärkt går förbi.

Det tynger mig att efter det fruktansvärda dådet mot Charlie Hebdo-redaktionen i Frankrike drar nu röster, som förmedlar en generaliserande uppfattning om muslimer, nytta av tragedin. Med en spotlight mot den uppdämda islamfobin och rasismen i Europa i dag ser jag att en del av omvärldens engagemang inte rör sig om ett slag för satiren, yttrandefriheten och att sympatisera med sorgen efter dådet mot Charlie Hebdo.

Det kanske bara handlar om att hitta varenda skrymsle där ett rasistiskt tänkande kan härbärgeras.

Jag har extremt svårt för motsägelsefullheten i detta; att de som underminerar en av demokratins stora grundpelare, den om människors lika värde, lutar sig så starkt mot en annan – yttrandefrihet – för att hävda en politisk syn som i sig är odemokratisk. Satirikern Pat Bagley publicerade i dagarna sin teckning med två rubriker: »Death of Cartoonists« och nedanför en kvinna som gråter över en grav med inskriptionen »Charlie Hebdo«, och en annan rubrik, »Death of Irony« med en teckning av representanter som egentligen står i direkt kontrast till Charlie Hebdos innehåll, exempelvis den amerikanska högern, som håller i »Je suis Charlie«-skyltar.

I allt detta zoomar jag ut och ser samtidens hyckleri ritas upp som den absolut främsta satir. Om det inte vore så att vi levde i den bilden hade jag tyckt att den var väldigt effektfull.