Förvalta din frihet väl, Hunter Biden
Hela världen är nu upprörd för att USA:s president har benådat sin son. Visst är det fel, men som förälder känner jag bara förståelse och ömhet.
Toppbild: AP
I långfilmen Parenthood från 1989 dyker den förlorade sonen, spelad av Tom Hulce, upp och tänder för tusende gången hoppet hos sin far, i komikern Steve Martins gestalt. Sonen är underbar och charmerande, på många sätt bäst i barnaskaran. Nu ska allt bli bra, äntligen är han på banan. Men det slutar givetvis som det alltid gör, han lurar fadern på en massa pengar och försvinner. Kanske är det för att filmen är en komedi som tragiken blir så tydlig. Jag brukar se om den med jämna mellanrum, för att påminna mig om att föräldraskap är det bästa och samtidigt det jävligaste som finns.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: 'Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min'. ” Så börjar en av Nya testamentets mest obegripliga berättelser, liknelsen om den förlorade sonen.
Den yngste sonen spenderar hela arvet på ”ett liv i utsvävningar”. När han sedan riskerar att svälta ihjäl återvänder han hem med orden ”jag är inte längre värd att kallas din son”. I stället för att bli arg klär fadern upp honom i dyrbara kläder och ställer till med en stor fest. Upprörd av den orättvisa behandlingen utropar den äldste sonen: ”din son har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven”. Fadern tycks inte förstå invändningen.
Som barn uppfattade jag berättelsen lika orättvis som historiens äldre son gör, han som har skött sig, arbetat och gjorde allt rätt, men som tack bara blir tagen för given. Ju äldre jag har blivit och ju fler förlorade söner som har kommit i min väg, desto mer ömmar jag för berättelsens fader. Att belöna odågan kanske är fel, men ack så mänskligt.
Joe Biden hade två söner, den ene dog, den andre blev en galen knarkare. Hela världen är nu upprörd för att USA:s president har benådat sin son Hunter Biden. Fem i tolv kommer benådningen, just innan presidentperiodens slut och när sonen hotas med decennier i fängelse för skatte- och vapenbrott. Visst är det fel, men som förälder känner jag bara förståelse och ömhet. Kärleken är stark, men ännu starkare är hoppet om att en förlorad son inte ska gå fullständigt förlorad.
Alla föräldrars skräck är att överleva sina barn. Sorgen över ett dött barn är outsinlig. Men den kan absolut mäta sig med den sorg som drabbar föräldrar till barn som ljuger och stjäl, missbrukar och ”lever ett liv i utsvävningar”. Jag önskar ingen ett sådant öde, men var och varannan mamma och pappa vet vad jag pratar om.
Hunter Bidens borttappade laptop har varit en spännande följetong i internets undervegetation. Bilder på en man i förfall; naken, nerknarkad, urspårad, i intima och pornografiska situationer. Fotografierna på nätet dyker upp och försvinner, Vita husets städpatruller är effektiva.
Det ligger i varje förälders natur att vilja rädda sitt barn – till nästan vilket pris som helst. För barnen förnedrar man sig, kvaddar sin ekonomi, går i döden om det krävs.
Att vara förälder till ett förryckt barn är skamfyllt, man blir utsatt både för barnets nycker och omvärldens fördömande. Alla föräldrar slickar i sig beröm och tar åt sig äran för en lyckad avkommas prestationer. På samma sätt känner man sig ansvarig och tyngd av sina misslyckade barns misslyckanden. I sina egna och andras ögon är en förälder aldrig bättre än sitt sämsta barn – det gäller även presidenter.
Att vara president är världens svåraste och mest utsatta jobb. Det enda riktigt roliga med att inneha ett sådant yrke är makten att benåda vem man vill. Visst finns ömmande fall som borde ha haft företräde, men en människa som inte främst är förälder är inte mänsklig.
Kanske är benådningen det första tecknet på en ”trumpifiering” av politiken. Donald Trump vann det amerikanska valet på att vara ”opolitisk” och att – åtminstone till synes – säga vad som föll honom in. Han var oborstad och oförställd, och väljarna föredrog det framför ännu en polerad och tillgjord kandidat som talade utan att säga någonting. ”Vad hade Trump gjort i mitt ställe?”, kanske Joe Biden tänkte innan benådningen.
Är detta bara början, släpper nu alla spärrar och fler politiker gör vad som faller dem in, i stället för vad som förväntas? Det är som världsrekord som inte kan slås på många år: när en idrottare plötsligt lyckas följer alla andra efter. När Trump visar att hans sätt att vara politiker tilltalar väljarna, kommer kopiorna. Antingen leder det i fördärvet, eller så får vi en mänskligare politik.
Förvalta din frihet väl, Hunter Biden, tänker jag klentroget.
***
