Förvånade? Javisst. Men varför?

Trump vann sitt val och Corbyn förlorade sitt. Det är en stor skillnad, men den är egentligen ointressant. Ingen betraktar Jeremy Corbyn som annat än vinnare. Och likheterna mellan Trump och Corbyn är mycket mer intressanta. Inte för att misskreditera Corbyn, eller Trump. Utan för att försöka förstå vad som försiggår.

Både Trump och Corbyn hade stor hjälp av sina motståndare. Det var inte bara det att Hillary Clinton och Theresa May stod för etablissemang. De hade dessutom räknat hem sina segrar i förskott. Clinton utstrålade en övertygelse om att presidentposten var vikt för henne. Hon ägde den. Theresa May såg opinionsmätningarna och sin obeskrivlige motståndare, som inte lyckades skrapa ihop tillräckligt stöd för att bilda en stabil skuggregering. Hon drog slutsatsen att hon var ohotad.

»Sense of entitlement« kallas sådant på engelska – att tycka sig ha rätt till något. Väljare belönar sällan sådan arrogans.

En annan likhet har att göra med något så grundläggande som vad val egentligen är bra för.

Teoretiskt är alla ense: val är dels till för att ge sittande makthavare handfast återkoppling, dels för att bestämma politisk inriktning för framtiden. Men i praktiken ser det lite annorlunda ut.

Skillnaden mellan de etablerade politiska alternativen i de flesta västländer är små. Politiker är eniga om vad som är möjligt att göra och än mer om allt som inte går att göra: det kostar för mycket, strider mot internationella avtal, får oönskade konsekvenser.

Med sådana förutsättningar handlar valhandlingen mindre om att välja politisk väg och mer om att ge ett gäng administratörer legitimitet. Väljarens uppgift, sett från den politiska toppen, blir att överlämna sin makt till politiker, som sedan förklarar att de inte kan göra särskilt mycket med den.

Man kan hävda att etablerade politiker ger en sann och ansvarsfull beskrivning av politikens begränsningar. Och att politiken är bäst när den gör så lite som möjligt. Men då får man räkna med att det dyker upp kandidater som påstår att de faktiskt står för en annan väg framåt, att politiken inte är given, att skillnader är möjliga. Som Trump och Corbyn.

Framgångar för politiker som påstår att de faktiskt kan förändra något, borde inte vara förbluffande.