Fostran i skolan – ett minne blott
Nu är skolan varken moralistisk eller vetenskaplig och den dolda läroplanen verkar uppmana till kapitulation.
Toppbild: TT
“De har linnen med helt bar rygg i slöjdsalen”, berättar han, “alltså som en knytbikini ungefär.” Min vän är högstadielärare och till skillnad från mig har han daglig kontakt med de som utgör det mytomspunna befolkningssegmentet nästa generation.
Jag märker att jag rycker till, mer än jag gjorde när han berättade om de fjorton timmarnas skärmtid flickorna har på helgen, eller om när en elev i sjuan erbjöd honom droger i toakön. Av någon anledning fäster denna bild bättre än all statistik om kriminella analfabeter och betygsförhandlande föräldrar jag läst. “Blir de inte kalla?”, piper jag.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den svenska sociologen Donald Broady har skrivit om vad han kallar för skolans “dolda läroplan”. I den gamla folkskolan, menar Broady, var det självklart att läraren skulle fostra barnen. Ungarna skulle lära sig att “hålla sig rena, hut och hyfsning, gudsfruktan och respekt för ståndspersoner och överhet. Sådana var (lärarens) uppgifter och de var inte dolda”. I den progressiva skolan blir däremot idén om vilka ideal som ska prackas på ungdomen något outtalad. Debatten om skolan blev därmed också mer teknisk, opolitisk. En fråga för tjänstemän och vetenskap! Inget för oss, vanligt folk, att ha åsikt om.
I dag smattrar småtyckande och kultursidestjafs om kjollängder och luciafiranden upp regelbundet, mobiliserar pålitligt arga klick till kommentarsfält och snabba åsiktsartiklar. Det hålls där, på den ytliga kulturkrigsnivån. Slöa, men säkert sanna, spaningar om en allmän förflackning. Vilken sorts människor (eller medborgare) vi faktiskt vill ha är fortfarande lika dolt när det pratas skola på allvar.
Progressivismens idéer verkar frälsa färre, vad som ersatt dem är svårt att beskriva utan att låta som en meme om humans of late capitalism. I praktiken verkar skolans riktning eka av föräldrarnas inställning: ett maktlöst axelryckande inför sam- och framtidens obönhörliga oförutsägbarhet.
Det är lätt att tänka att det här med barn är ett problem som vi hundrafalt BVC-mätta svenskar redan löst, något sossarna tog hand om på 1900-talet, så att vi ska kunna slappna av. Här slår vi inte våra barn och har inte gjort på länge! Man har skrutit om hur bra den sortens lag- och normändringar från de progressiva segeråren bet, exempel på när juridik fungerar precis som man vill. Tyvärr verkar det funka lika bra åt andra hållet, att acceptansen för det nya är extremt hög när den sanktioneras ovanifrån även om det nya är uruselt, farligt, förfärligt.
Alla som har, eller träffar, barn har lätt kunnat se hur skärmar påverkar dem. Jag experimenterade själv med det när min äldsta var liten och precis som om jag gett henne en hurring gick det att se att hon inte verkade må bättre. Ändå har Skolverket tvingat in skärmar i barns liv från förskoleålder och på så vis legitimerat giftet, skadat nästa generation fysiskt och psykiskt, många har skaffat destruktiva beteendemönster de kommer att ha för livet.
Barnens reaktioner på sin tids teknik är inte heller något mysterium, vi som är föräldrar nu använder själva datorer och telefoner varje dag och har gjort sedan vi var små. Det är knappast så att vi inte av erfarenhet vet vad det gör med sömn och humör, fokus och inlärning. Och hur det – kanske allra mest relevant för barnen – stjäl tid från den fysiska världen, den som de behöver all sin vakna tid för att upptäcka.
Jag läser Jonas Qvarsebos färska avhandling Skolbarnets fostran – enhetsskolan, agan och politiken om barnet 1943-64. Jag slås av hur ung skolan är i den form vi känner den, hur ofärdig. Vi intalar oss att barnen överlämnas till ett beprövat system, samtidigt visar sig den svenska skolan gång på gång sårbar för alla möjliga luftburna smittor.
Socialdemokraterna har i sin rapport En ung generation med framtidstro adresserat (några av) problemen. I SVT berättar rapportförfattaren att man de senaste 20 åren “missat” att det gått så dåligt för “killarna”. Rapportförfattaren Amalia Rud Pedersen skyller på att de fokuserat för mycket på feminismen. Pedersen hade själv behövt lektioner i både historia och i psykologi, för problemet är uråldrigt.
Pojkar har större spridning på begåvningsskalan och verkar ha lättare att skaffa missbruksproblem, redan på min tid försvann en tredjedel av killarna i min klass in i porr och spel, tystnade och försvann från den lilla skolvärld som var en spegel av den stora. Qvarsebo påminner om när skolan bytte från en moraliserande syn till en vetenskaplig. Från att se de lågpresterande som lata eller inbilska – i behov av aga! – till att börja intelligenstesta och identifiera personlighetsstörningar.
Nu är skolan varken moralistisk eller vetenskaplig, den dolda läroplanen verkar nu uppmana till kapitulation.
***
