Fråga abortposörerna vad de tycker om prostitution

Att vara för abort, med hänvisning till kvinnans självbestämmande och rätt till sin egen kropp, är något av en självklarhet i Sverige. Men trots att aborträtten varken är särskilt kontroversiell, eller det minsta hotad för den delen, pågår ett väldigt poserande i frågan med jämna mellanrum. Som av en händelse tycks dessa ”jämna mellanrum” korrelera med antalet månader till ett kommande val. Detta alltså trots att inget parti i Sveriges riksdag förespråkar en annan linje än den befintliga.

Att ikläda sig ståndpunkten att abort är en självklarhet kostar med andra ord ingenting för posören. Men testa att i stället förespråka legalisering av surrogatmödraskap eller prostitution, med samma argument om kvinnans rätt till sin egen kropp och sina egna beslut, så blir reaktionerna diametralt annorlunda. Det trots att argumenten är minst lika relevanta, om inte mer. 

I abortfrågan finns nämligen oftast en potentiell pappa och därtill, inte minst beroende på den tekniska utvecklingen, en flytande och fullt legitim diskussion om när fostret är att betrakta som en individ med rättigheter som kan krocka med den vuxna kvinnans (och mannens). I frågan om prostitution och surrogatmödraskap däremot handlar det uteslutande om kvinnans beslut (om vi för enkelhetens skull utesluter de fall där tvång ingår, vilket tillför en annan dimension till frågan). 

Personligen är jag för abort; de trauman och övergrepp som regimen utsatte gravida kvinnor för i det kommunistiska Rumänien lämnar ingen oberörd. Det går knappt att föreställa sig den desperation som tvingade kvinnor – som inte heller tilläts tillgång till preventivmedel – till illegala aborter som kunde resultera i såväl livslånga skador som brutal död. Liksom det lidande som de oönskade barnen, som inte aborterades bort, fick bära med sig genom livet, inte sällan med grava handikapp, dömda till ett liv på institutioner under miserabla förhållanden. 

Den legala aborten räddar tveklöst liv, i alla bemärkelser av orden, och borde vara en självklar rättighet för alla världens kvinnor, oavsett vilket land, vilken religion eller kultur som de tillhör. 

Men det räcker inte att enbart konstatera detta utan att samtidigt se den inneboende intressekonflikt som frågan inrymmer. Problemet med den svenska abortdebatten är att den förenklar mycket komplicerade etiska, existentiella och filosofiska frågeställningar som reduceras till accessoarer för antiintellektuella posörer. Abortfrågan ÄR komplex, ur många perspektiv långt mer komplex än den om prostitution och surrogat. Och den blir alltmer komplex i takt med att den tekniska och medicinska utvecklingen förändrar förutsättningarna för livsduglighet utanför kvinnans livmoder. 

Den relevanta frågan att diskutera borde därför snarare handla om hur vi ska förhålla oss till det faktum att den nuvarande, legala abortgränsen alltmer närmar sig gränsen för när för tidigt födda barn kan överleva utanför livmodern. Vad är rätt att göra när dessa gränser, inom en inte alltför avlägsen framtid, sammanfaller och frågan om veckogränsdragningen de facto ställs på sin spets? 

Aborträtten är en fråga om liv och död, om rättigheter som kolliderar – inte om vem som är god och progressiv eller ond och bakåtsträvande. En viktig påminnelse i dessa febriga valrörelsetider.

***

Läs även: Abortfrågan sliter sönder Amerika

Läs även: Skalan som mäter ond eller god