Fragmenten av ett liv

"Edieee, oh Edieeeee!«

Det är ett lockrop som alla som förälskat sig i »Grey Gardens« genast lyssnar till. Som en sådan där visselpipa som talar direkt till hundars öron. Varifrån kommer ljudet och åt vilket håll ska man omedelbart rusa?

Det var 1975 som bröderna Albert och David Maysles numera ikoniska dokumentär om mor och dotter med förnamnen Edith och efternamnen Ewing Bouvier Beale respektive Bouvier Beale hade premiär. Editharna gick också under smeknamnen »Big Edie« och »Little Edie« och det var Edith Ewing Bouvier som brukade ropa på sin dotter just så: »Ediee, oh Edieeeee«.

Att de två, som bodde i en igenvuxen och sanitärt olägen (om man vill vara romantisk kan man använda ordet »förfallen«) villa i East Hampton på Long Island, blev föremål för filmande var för att »Big Edie« var faster till Jackie Kennedy. »Little Edie« var således Jackies kusin och att två medlemmar av en av den amerikanska societetens mest berömda familjer – så nära släktingar till en presidentfru – frivilligt valde att bo i en så eländig miljö var givetvis kittlande. Den excentriska myten kring Grey Gardens var född. »Big Edie« närmade sig de åttio när kamerorna kom in i hennes liv – hennes dotter hade passerat 55. De levde sitt gemensamma liv i en symbios som för en utomstående verkar minst sagt osund.

Anledningen till att Albert och David Maysles från början släpptes in på Grey Gardens var Lee Radziwill, Jackies syster, som tillsammans med vännen och fotografen Peter Beard ville dokumentera sina släktingars liv och hur livet hade förändrats i The Hamptons. Hur East Hampton hade förvandlats till »Cash Hampton«. Det var Peter Beard som anställde bröderna Maysles för att vara med i teamet.

Peter Beard började sitt filmande i juni 1972 men hans filmer från den sommaren skulle ligga orörda i fyra decennier. När han hittade dem gav han dem till den svenske regissören och filmaren Göran Hugo Olsson som uppmärksammats internationellt för sina dokumentärer »The black power mixtape 1967–1975« (2011) och »Om våld« (2014). Filmen »That summer« (den svenska titeln är »Den sommaren«) som tidigare i år visats på Göteborgs Filmfestival och filmfestivalen i Berlin, skildrar just den sommaren 1972.

Det var under en vistelse hos Jackie Onassis på hennes och redarmaken Aristoteles Onassis grekiska ö Skorpios som Lee Radziwill hade lärt känna Peter Beard. Tillbaka i USA, med den blå Atlanten som fond, visar »That summer« bilder från ett liv där legendariska berömdheter skymtar förbi. Där är Andy Warhol och där är Truman Capote och »most of The Factory used to come« och »Bianca stayed for quite a while, Mick came too«. Med hjälp av Beards filmer klipper Olsson ihop en historia som löper parallellt med »Grey Gardens«. Det är som att få en ny ljuvlig tårta när den förra ljuvliga tårtan varit uppäten sedan länge. Ögonen slukar varenda bild. Lee Radziwills röst från en intervju som spelats in med Sofia Coppola många många år efter den sommaren är strössel för öronen.

»That summer« är en film som får oss med långt gångna romantiska känslor för den amerikanska östkusten att kippa efter andan – för ärligt, vad har väl den amerikanska västkusten att sätta emot ostkusten: stränderna, städerna och miljöerna som löper från New York och uppåt. Ni tjatar om Stilla havet men vad är det mot att låta sin sjal fladdra i vindarna från Atlanten?

Det är ett historiskt arbete som Göran Hugo Olsson klippt fram och skulpterat utifrån Peter Beards material. Det är en fortsättning på en historia som tjusat världen i fyrtio år, men egentligen är det snarare upptakten till densamma. Det som hände runt omkring. Livet såsom det utspelade sig på den här platsen just den sommaren. Det blir på så sätt också ett porträtt av alltings förgänglighet. Alla dessa fragment som tillsammans utgör en människas liv.