Framtiden är inte så ljus som vi tror

Kolkraftverket i Battersea i London stängdes 1983. En gång i tiden försåg det Buckingham Palace och en femtedel av huvudstaden med elektricitet.

Batterseas silhuett blev popkulturell genom omslaget till Pink Floyds album ”Animals” och den imposant industridova atmosfären har lånats ut till en rad filmregissörer. Nu är byggnaden totalrenoverad; det gamla sotiga England ska bort, de tömda turbinhallarna blir bostadsrätter och restauranger, vardagen görs batteridriven.

Ja, hela västvärlden ska ställas om och bli en duracellkanin; allt vi företar oss elektrifieras och förses med batterier. Framtiden är så ljus att jag måste ha solglasögon, sjöng den amerikanska duon Timbuk 3 (inte Timbuktu) redan på 1980-talet, dock med ett stänk av ironi i refrängen, och snart är vi där.

Fast först tänker jag på människorna i vindriktningen, som några decennier tidigare ställde sig i givakt under stjärnbaneret, stirrande in i ljusskenet från provsprängningarna i Nevadaöknen, och hur de insvepta i den varma blåsten klev rakt in i atomåldern. Av myndigheterna uppmanades de att göra sin patriotiska plikt genom att skaffa geigermätare och köra ut i klipplandskapet på uranjakt med familjen. I dag är det nya ämnen som ska grävas upp ur jorden, och det har blivit bråttom.

ABF-huset i Stockholm lockar då en novemberkväll med en miljödebatt vars inbjudan är svår att motstå: "Vi lever i en tid då vi snabbt rör oss mot undergången."

Är det Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga? Nej, det är tankesmedjan Katalys och Aftonbladets kulturredaktion som ligger bakom. Är apokalypsen nära eller är det bara så, undrar jag, att vi befinner oss mitt i en uppskruvad version av den återkommande föreställningen om att just vår egen tid är en brytningstid?

Uppe på höjden nordost om Gränna råder ett slags sommarlovsidyll året om; man ser långt ut över Vättern, blänket i sjön, molnen som dansar, och förundras över att någon – Greenna Mineral, med kanadensiskt moderbolag – kan komma på tanken att vilja öppna ett dagbrott just här, vid Norra Kärr, där läckage ut i vattensystemet vore förödande.

Samtidigt klyver den nya batterirevolutionen mina tankar på längden och tvären. Om inte här, var då?

Norra Kärr är en av de platser där marken rymmer sådana omställningsnödvändiga ämnen som kallas sällsynta jordartsmetaller (rare earth elements, REE). Det är mineraler som används vid oljeraffinering och tillverkning av allt möjligt från vindturbiner och solceller till bilbatterier och kommunikationsteknologi. För att komma åt dem måste man pulverisera och processa stora jordmassor. För närvarande domineras världsmarknaden av Kina, vilket ogillas av Sverige och EU. Men ingen vill ha en gruva i sin egen trädgård.

När Julie Klinger nyligen kom till Sverige skyndade jag mig att träffa henne för att försöka hitta rätt bland mina bryderier, jag som varken känner ångest eller lever med fullständig sinnesro. Klinger är geograf vid University of Delaware och specialiserad på REE och har studerat hur utvinningen påverkat länder i olika världsdelar. Det kontaminerade månlandskap hon sett i Mongoliet lockar inte till efterföljd.

Men REE är nödvändiga för hårdvaran och mjukvaran i våra vardagsliv, säger hon. Alla våra energisystem, även de förnybara, behöver dem.

Hon föreslår en noggrann inventering av de områden i Sverige, där man kan plocka fram REE utan att vattendrag, jordbruk och samer påverkas. Jag förstår att hon, efter att ha besökt Norra Kärr, betraktar det som en no-go-zon.

Och de sällsynta jordartsmetallerna är lyckligtvis inte så sällsynta; de finns i överflöd i vår uttjänta infrastruktur. För att undvika alltför många hål i marken vill Julie Klinger satsa på återvinning ur elektronikskrot och industriavfall – fast sådant är förstås också energikrävande.

Ingenting får således vara enkelt för den som vill leva ansvarsfullt i den moderna världen.

I kraftverket i Battersea kunde man se vad som pågick, det bolmade och rykte, vita kragar färgades svarta. Ny kärnkraft beskrivs ibland som ett behändigt batteri att stoppa i bakfickan, men det måste väl ändå finnas en hake? Och någon ska ju gräva fram bränslet till en miljard nya elbilar.

Hur det än blir med undergången eller den solglasögonljusa framtiden lär det dröja innan vi är där. När jag öppnar förpackningen till min nya ficklampa upptäcker jag en diskret klisterlapp på baksidan: ”Batteries not included”.

Läs även: Klarar elnätet en utfasning av bensin och diesel?

Läs även: EU-kravet: Sverige måste exportera el