Från hora till moralkärring

Förr om åren kallades jag ofta hora. Det var ett ord som kastades efter mig varje gång någon tyckte att jag borde sättas på plats eller tog för stor plats. Eller av män, som i besvikelse över att jag inte varit fullt så lättraggad som de tänkt sig, har utbrustit det mot­sägelsefulla tillmälet för att såra eller bara visa sin brist på ordförråd.

Men nu har något hänt. Jag kallas inte hora längre, inte ens av de mest aggressiva männen på nätet. Jag kan inte säga att jag saknar det, men jag inser att det har att göra med min ålder.

En kvinna som närmar sig fyrtio antas av någon anledning inte ha samma hotfulla eller utlevande sexualitet, kanske. För ingen kan ju påstå att jag tar mindre plats, privat eller offentligt, nu jämfört med när jag var yngre.

En enda gång har jag kallats hora det senaste året, och då var det av en kvinna. Och då för att det alltid är ­lättare att utse kvinnan till hora än att kalla mannen för bock.

Men för att citera Erica Jong på Bokmässan i höstas, så antas kvinnor över fyrtio inte ha något sexliv, och om de ändå har det så är det inget som någon längre vill höra talas om. Horor är vi när vi är yngre, således.

Nu blir jag i stället kallad moral­kärring. Och det kan väl kanske ses som en utveckling. Eller ett slags backlash, jag har inte riktigt bestämt mig.

Två gånger har det hänt i den offentliga debatten det gångna året, när jag har talat om sexuella övergrepp som befunnit sig i den numera så omtalade »gråzonen« för vad som är brottsligt eller ej.

Att ifrågasätta mäns rätt att förnedra kvinnor är tydligen att moralisera. Att upplysa om att också bland de sexual­brott som är svåra eller omöjliga att bevisa finns det offer, det är att mästra. Och att berätta om anala våldtäkter och de betydligt större skador som blir av detta våld, det är tydligen att vara sexual­fientlig (eller var det homofob?).

Och detta trots att jag gång på gång önskar alla frivilliga utövare av alla ­sorters sex lycka till i sängkammaren.

Men en sak gör jag aldrig, aldrig någonsin: viker från den plats jag anser vara självklar – nämligen vid de utsattas sida. Fortsätter att höra dem vars röster är så svaga att de knappt viskar längre, de som ingen längre lyssnar eller tror på.

Då är jag gärna moralkärringen.

Och sen var det surtanten. Detta eller hon »som inte fått k*k på länge« (vad nu det har med saken att göra). Eller »manshataren«.

Hur kan det fortfarande vara så insnöat i debatten att när min författarkollega Maria Sveland skriver en roman om incest så handlar nästan varenda intervju om huruvida hon »tycker att män är djur«? Men när GW Perssons senaste handlar om en man som våldtar och dödar ett barn, så får han mest frågor om hur mycket han tjänar?

Varför frågar ingen våra manliga författare om de hatar män, eftersom var och varenda deckare handlar om just män som skändar och dödar kvinnor? Tycker Nesser att män är apor? Vill Mons Kallentoft låsa in alla människor med snopp mellan benen? Finns det inga bra män, Lasse Wierup?

Och för min egen del – trots att jag ägnat merparten av mitt yrkesliv åt att berätta om störd manlig sexualitet – så antas jag ändå tycka illa om allt som har med män att göra. Jag kan säga att jag tycker mer och mer om bra män, ju mer jag fördjupar mig i ämnet dåliga män.

Det är bara så förbannat synd att så många av de män som kallar sig goda, ändå är så tysta.

Tänk om de goda männen kunde börja höja sina röster för att höras, tillsammans med alla oss andra horor, moralkärringar och surtanter. Då kanske det kunde börja hända grejer.