Från Lort-Sverige till Sunk-Sverige
Nutiden framstår som så sunkig att man helst vill gå längst in i ett provrum och gömma sig.
Toppbild: TT
På sin resa genom landet, just före kriget, förfärades radiojournalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström över hur smutsigt och ohygieniskt det var i svenska hem. ”Vi ha inte råd att ha så mycket lort i det nationella maskineriet”, skrev han 1938 i sin reportagebok ”Lort-Sverige”.
Vill man kan man se detta som ett startskott för den svenska moderniseringen, den som gav oss miljonprogram och folkhälsomyndighet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Numera frestas resenärer att tala om Sunk-Sverige, ett illa underhållet välfärdssamhälle med så stora renoveringsbehov att ingen vet var man ska börja. Förväntningarna är nedskruvade. Människor blickar bakåt och klär sig i sådant som andra kasserat som sekunda.
I våra kvarter finns minst lika många vintageaffärer som caféer och varje gång en liten sybehörsbutik eller oumbärligt händig småfixare slår igen bär någon pigg entreprenör in högar med gamla kläder. Amerikanska sunkturister följer Tripadvisors snitslade bana över Södermalm. Runt närmaste hörnet väntar tonårstjejer otåligt vid öppningsdags som om det vore 1960-tal och Tages skulle spela på ungdomsgården.
Jag är rädd att när jag öppnar fönstret kommer mal och pälsänger att flyga in och sätta bo.
Det här med att klä sig i begagnade kläder är en trend som återkommer med jämna intervaller: 1960-tal, 1990-tal, 2020-tal. Vad som förenar decennierna är inte helt givet. De båda första innehöll rejäla doser av optimism medan nutiden framstår som så sunkig att man helst vill gå längst in i ett provrum och gömma sig.
I New York, på 1800-talet, var det den italienska maffian som etablerade sig genom att göra lump till business. Knappnålar sopades upp och blev till pennies. Senare kom avfallsberget på Staten Island att glöda så intensivt med sitt puttrande inre liv att det nattetid kunde observeras från satelliter som en röd punkt i den glittrande staden. Under borgmästare Rudy Giuliani, då fortfarande en man som förmådde se allmänheten i ögonen, förbjöds all sopförbränning i New York och skräpet började köras på lastbilar till deponier i fattiga landsbygdskommuner.
Giuliani, som blev populär genom att bekämpa den maffia hans släkt själv ingick i, tycktes dock i likhet med de flesta andra ha missat att åkerierna som skötte de här transporterna kontrollerades av en ny generation mafiosi. Knappnålarna hade blivit långtradare och småmynten lukrativa avtal.
Vi har tvingats lära oss att korruption även har trängt djupt in i det svenska systemet, men vintagefolket på Södermalm bär sällan fiolfodral och kritstreckskostym. Däremot har det framkommit att den medialt mest kända individen i den stockholmska sophanteringsbranschen har satsat en del av sin förtjänst på plastikkirurgi, en verksamhet som snarast går ut på att skapa någonting nytt där det gamla fallerat.
Runt second hand-kulturen svävar annars framför allt en air av välgörenhet; man inte bara skickar skräp utom synhåll utan återanvänder sådant som förkastats.
Här gick Mogens Amdi Petersen i bräschen med sina danska Tvindskolor. Den Rejsende Højskole for med buss till Afghanistan och Indien för att lära sig om världen långt borta, men när eleverna kom hem förvandlades Tvind från idealistiskt biståndsprojekt till moralistiskt stalinistläger med stormötet som åsiktskontrollens epicenter. Ur denna puritanism uppstod sedan UFF, U-landshjälp från Folk till Folk, vars gula klädcontainrar snart också ställdes ut runtom i Sverige. Parallellt hade Emmaus Björkå, med rötter i KPML(r) och en allmän aversion mot trasproletariatet, byggt upp sin egen återvinningsverksamhet.
För Tvindgurun Mogens Amdi Petersen gick det både bra och dåligt. Anklagelserna om ekonomisk brottslighet hopade sig och UFF gick i konkurs. Häktad i sin frånvaro flydde Petersen till yacht och marmorvilla i Florida, ett sannskyldigt lyxliv finansierat av hans sunkindustri. Nu lär han bo i Mexiko, 86 år gammal och fortfarande oåtkomlig för de danska skattemyndigheterna.
Sunket är som mycket annat relativt. I kvarter som beskrivs som socioekonomiskt utsatta verkar det vara nya märkeskläder som gäller, som en markering av social mobilitet bland dem som inte rör sig alls. I andrahandsstadsdelar visar man däremot sin status genom att låtsas att man inte vill, eller behöver, sträva uppåt.
Folk klär sig säkert också i andras kläder och kallar plaggen vintage för att det påminner dem om en era – mellan Lort och Sunk – då tygen höll och tågen kom i tid.
***
På sin resa genom landet, just före kriget, förfärades radiojournalisten Ludvig ”Lubbe” Nordström över hur smutsigt och ohygieniskt det var i svenska hem. ”Vi ha inte råd att ha så mycket lort i det nationella maskineriet”, skrev han 1938 i sin reportagebok ”Lort-Sverige”.
Vill man kan man se detta som ett startskott för den svenska moderniseringen, den som gav oss miljonprogram och folkhälsomyndighet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Numera frestas resenärer att tala om Sunk-Sverige, ett illa underhållet välfärdssamhälle med så stora renoveringsbehov att ingen vet var man ska börja. Förväntningarna är nedskruvade. Människor blickar bakåt och klär sig i sådant som andra kasserat som sekunda.
I våra kvarter finns minst lika många vintageaffärer som caféer och varje gång en liten sybehörsbutik eller oumbärligt händig småfixare slår igen bär någon pigg entreprenör in högar med gamla kläder. Amerikanska sunkturister följer Tripadvisors snitslade bana över Södermalm. Runt närmaste hörnet väntar tonårstjejer otåligt vid öppningsdags som om det vore 1960-tal och Tages skulle spela på ungdomsgården.
Jag är rädd att när jag öppnar fönstret kommer mal och pälsänger att flyga in och sätta bo.
Det här med att klä sig i begagnade kläder är en trend som återkommer med jämna intervaller: 1960-tal, 1990-tal, 2020-tal. Vad som förenar decennierna är inte helt givet. De båda första innehöll rejäla doser av optimism medan nutiden framstår som så sunkig att man helst vill gå längst in i ett provrum och gömma sig.
I New York, på 1800-talet, var det den italienska maffian som etablerade sig genom att göra lump till business. Knappnålar sopades upp och blev till pennies. Senare kom avfallsberget på Staten Island att glöda så intensivt med sitt puttrande inre liv att det nattetid kunde observeras från satelliter som en röd punkt i den glittrande staden. Under borgmästare Rudy Giuliani, då fortfarande en man som förmådde se allmänheten i ögonen, förbjöds all sopförbränning i New York och skräpet började köras på lastbilar till deponier i fattiga landsbygdskommuner.
Giuliani, som blev populär genom att bekämpa den maffia hans släkt själv ingick i, tycktes dock i likhet med de flesta andra ha missat att åkerierna som skötte de här transporterna kontrollerades av en ny generation mafiosi. Knappnålarna hade blivit långtradare och småmynten lukrativa avtal.
Vi har tvingats lära oss att korruption även har trängt djupt in i det svenska systemet, men vintagefolket på Södermalm bär sällan fiolfodral och kritstreckskostym. Däremot har det framkommit att den medialt mest kända individen i den stockholmska sophanteringsbranschen har satsat en del av sin förtjänst på plastikkirurgi, en verksamhet som snarast går ut på att skapa någonting nytt där det gamla fallerat.
Runt second hand-kulturen svävar annars framför allt en air av välgörenhet; man inte bara skickar skräp utom synhåll utan återanvänder sådant som förkastats.
Här gick Mogens Amdi Petersen i bräschen med sina danska Tvindskolor. Den Rejsende Højskole for med buss till Afghanistan och Indien för att lära sig om världen långt borta, men när eleverna kom hem förvandlades Tvind från idealistiskt biståndsprojekt till moralistiskt stalinistläger med stormötet som åsiktskontrollens epicenter. Ur denna puritanism uppstod sedan UFF, U-landshjälp från Folk till Folk, vars gula klädcontainrar snart också ställdes ut runtom i Sverige. Parallellt hade Emmaus Björkå, med rötter i KPML(r) och en allmän aversion mot trasproletariatet, byggt upp sin egen återvinningsverksamhet.
För Tvindgurun Mogens Amdi Petersen gick det både bra och dåligt. Anklagelserna om ekonomisk brottslighet hopade sig och UFF gick i konkurs. Häktad i sin frånvaro flydde Petersen till yacht och marmorvilla i Florida, ett sannskyldigt lyxliv finansierat av hans sunkindustri. Nu lär han bo i Mexiko, 86 år gammal och fortfarande oåtkomlig för de danska skattemyndigheterna.
Sunket är som mycket annat relativt. I kvarter som beskrivs som socioekonomiskt utsatta verkar det vara nya märkeskläder som gäller, som en markering av social mobilitet bland dem som inte rör sig alls. I andrahandsstadsdelar visar man däremot sin status genom att låtsas att man inte vill, eller behöver, sträva uppåt.
Folk klär sig säkert också i andras kläder och kallar plaggen vintage för att det påminner dem om en era – mellan Lort och Sunk – då tygen höll och tågen kom i tid.
***
