Från nedrustad subkultur till scenens mitt

Den 29 maj hyllas soldaterna som tjänstgjort i Bosnien med pompa och ståt på veterandagen. Men det är inte det enda tecknet på att det våras för veteranerna. Snart kommer tv-serien  "A life's worth" som bygger på Magnus Enströms bok Ett halvt år, ett helt liv om den första bosnienbataljonens, BA01:s, dramatiska insats.  

Faktum är att intresset för svenska säkerhetspolitiska romaner är så stort att de blivit en egen bästsäljande genre. Till och med journalisterna har blivit mer pålästa om försvaret. Det är rena rama kulturrevolutionen. Varför sker då detta just nu? Förklaringen finns både hos veteranerna själva och hos den gamle preussaren Carl von Clausewitz. 

Men vi börjar i Bosnien på 90-talet. 

Där gjorde de internationella FN-styrkorna mycket litet för att förhindra inbördeskrigets strider, mord, etniska rensningar och våldtäkter. Förväntningarna på den svenska bataljonen var därmed låga, när den anlände 1993. Befälhavaren Ulf Henricsson, ”Sheriffen i Vares”, som han döptes till i en artikel av Reuter, tog dock FN-mandatet på allvar. 

Genom att vägra böja sig för kroatiska nationalister, hota med vapenmakt och rädda de bosniaker (muslimer) som spärrats in i två skolor i staden Vares, fick de svenska soldaterna omedelbar hjältestatus.  

Det skadade inte att bataljonen hade ÖB:s helhjärtade stöd och var välbevakade av media, särskilt av svenska korrespondenter. (Full disclosure: Jag träffade Henricsson i Bosnien och vi umgås privat.) 

Då, strax efter murens och Sovjets fall, ansågs det inte kontroversiellt att regeringen sände tungt beväpnande svenska soldater till en fredsframtvingande insats i ett inbördeskrig. Däremot var regeringen Bildt måttligt road över den självständiga och frispråkiga överste Henricsson och han blev aldrig befordrad till general. Däremot kommer han snart att få den första kungliga riddarorden som delats ut på 50 år. Alltid något. 

I Afghanistan på 00-talet var läget helt annorlunda. 

Försvarsmakten var nedrustad till en anorektisk tummetott och svenska politiker var rörande överens om att det rådde evig fred. Rysslands anfall på Georgien 2008 lämnade inget större avtryck, inte heller att de svenska soldaterna i Afghanistan allt oftare hamnade i strid med talibanerna. Politiker och militärer var ovilliga att ta orden strid och krig i sin mun, trots att soldaterna utkämpande strider och befann sig i krig. Trots att fem svenska soldater dödades och ett trettiotal skadades, varav tolv svårt.  

Hymlandet fick vänstern att vädra morgonluft och till islamisternas glädje lyckades de piska upp opinionen mot den svenska insatsen i Afghanistan i allmänhet, och USA i synnerhet. Plötsligt var alla överens om att insatsen var värdelös. 

Enskilda soldater som var hemma på permission kunde bli påhoppade av både vänner och okända. Några blev till och med kallade barnamördare. Ändå var det ytterst få som visste vad militären egentligen gjorde. Varken SVT eller SR hade någon fast reporter på plats och inom media var kunskapen om säkerhetspolitik och militära insatser låg. De som kunde något hade gått i pension, bara DN:s Mikael Holmström var vaken.  

Tack vare det tomrum som media, försvarsmakt och politiker lämnade, kunde så kallade fredsdebattörer härja fritt, nästan oemotsagda.  

Den som sökte en initierad och seriös debatt fick i stället söka sig till bloggarna. Särskilt Wisemans wisdoms, som skrevs av stridspiloten Carl Bergqvist, var central i denna kritiska försvarsdebatt. Samtidigt började författare med militär bakgrund eller militärt intresse att skriva böcker om den sårbarhet som fanns i samhället efter nedrustningen. Lars Wilderängs Midvintermörker (2011) skildrar människor i ett kollapsat Sverige. I officeraren David Bergmans 36 timmar räddar försvarets insatschef regeringen från en kupp, iscensatt av en annan myndighet. Ironiskt nog kom hans bok ut i maj 2013, bara fyra månader efter statsminister Reinfelds (m) kritiserade uttalande om att försvaret är ett särintresse. 

Nu, på det mindre glada tjugotalet, är det som om Sverige befinner sig i en annan värld. Rysslands invasionskrig mot Ukraina gjorde oss till Nato-medlemmar. Politikerna tävlar om att återuppbygga totalförsvaret, även de som var med om att rasera det. Att vara soldat har gått från att vara suspekt till att ha hög status. Ansökningarna till hemvärnet strömmar in och unga gör sin värnplikt. Medierna har stramat upp sin bevakning både med poddar och experter.  

Allt detta visar hur rätt general Claus von Clausewitz hade.  

I sin postumt utgivna bok Om kriget (utgiven 1832) beskriver han den sociala treenighet som deltagande i krig kräver: Politiken, militären och allmänheten, vars representanter är medierna, måste alla vara med på tåget. Så skedde varken i Bosnien eller Afghanistan, men nu står alla stjärnor rätt och plötsligt är alla överens att om att inte bara Sveriges gränser måste försvaras, utan även Natos. Att svenska soldater kan komma strida, såras och dö i Baltikum eller i Polen, eller något annat land, diskuteras inte alls. 

I konsensuskulturen Sverige kan det dock svänga snabbt. Det som anses självklart i dag kan vara förkastligt i morgon, eller tvärtom. Så var det med migrationen och så var det med landets försvar.  

Oavsett det ska landets soldater och veteraner aldrig mer behöva bli illa behandlade för att de, på politikernas uppdrag, riskerat liv och hälsa. Det borde vi alla fall kunna enas om, både nu och framöver.  

Ett urval av svenska militärromaner: 

Gråzon av Chris Berg 

Kodnamn Medusa, Mikael Ressem 

Almedalen har fallit, Erik Levin

Efter monsunen, Robert Karlej

Invasionen, Björn Renberg 

Vinterpacket, Jacob Lindfors 

Operation Tornseglaren, Henrik Wennesund

Spionen på FRA, Anders Jallai

***

Läs även: Lägg ner försvarsberedningen

Läs även: Carl-Oskar Bohlin förtjänar inte skäll