Från skötsamma arbetare till MC-gäng
Den skötsamme arbetaren och den bildade borgerligheten gjordes hemlösa. Vi lever med resultatet.
Toppbild: TT
Det är, så vitt jag kan se, åtta år sedan den senaste upplagan av Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren kom ut. Den är slutsåld och ingen ny upplaga verkar vara på gång.
Kanske ett tecken i tiden, det också.
Det Ambjörnsson beskrev, med avstamp i sågverken kring Holmsund strax efter förra sekelskiftet, var en vardag dominerad av fackföreningar, bildningsorganisationer och nykterhetsloger. Skötsamheten byggde på disciplin, men disciplineringen kom, i Ambjörnssons egna ord, ”inte ovanifrån, utan inifrån arbetarna själva, deras behov och ambitioner”.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Förledet ”själv-”, som i självdisciplin och självförbättring, är nyckeln.
Vad blev det av den skötsamme arbetaren? Företeelsen, inte boken, alltså.
Tja, den skötsamme arbetaren gick väl samma väg som den bildade borgerligheten: in i ett slags vilsen anonymitet. Inte utraderad, men hemlös. Strukturerna som bar den sortens ideal vittrade sönder, från folkrörelserna till Operan i Stockholm. Drivkraften kom kanske inifrån, men de yttre institutionerna var viktiga för att upprätthålla disciplinen i dess vidaste bemärkelse. Institutionerna var, skulle man kunna säga, motsatsen till normkritiska, de var normbärande.
Och där finns en annan förklaring till vad som skett. Det är förstås en chimär att det finns samhällen utan normer. Men när motkulturen blev renlärig huvudfåra – till sist normkritisk dogm – snarare än ett kreativt randfenomen, imploderade många av de självklara ideal som den skötsamme arbetaren byggde sin världsbild på.
Och ovanpå det hyperkommersialismen och den digitala revolutionen, som gjorde snabbmatsfilosofin till kulturell norm.
Vad innebär ”självförbättring” om kulturella uttryck som kräver självförbättring för att uppskattas är suspekt elitistiska rester av döda vita mäns tänkande? Och varför ödsla tid på ”självförbättring”, när en 24-timmars nöjesmaskin, utan några krav på personlig utveckling, är i var mans ficka?
Ett annat ”själv-” dyker upp här: självförverkligande. Det verkar av något mystiskt skäl vara i direkt konflikt med självförbättringen.
Detta är, tro det eller ej, ännu en tanketråd som började i Jimmie Åkessons bröllop och mer specifikt i hans bröllopsgäster. För en yttre konsekvens av den skötsamme arbetaren var det skötsamma samhället. Arbetarrörelsen må ha tagit strid med bolagshögern – tronen, altaret och penningpåsen – men den gjorde det genom att erövra samhället, inte genom att ställa sig bredvid det. I vår tid är saken inte lika tydlig.
Sverigedemokrater och kriminella MC-gäng – och för den delen även klimataktivister och postkoloniala teoretiker – frossar i sitt utanförskap. Det är deras adelsmärke. Det krävs därför ingen avancerad sociologisk förmåga för att begripa varför en MC-kriminell dyker upp på en sverigedemokrats bröllop. De delar känslan av att vara i opposition mot den rådande ordningen. Om den skötsamme arbetaren bäddade in sig djupt i samhället för att förändra det, har våra oppositionella instinkten att göra tvärtom. Och i stället för det skötsamma samhället får vi det vårdslösa samhället: splittrat, nyckfullt, grälsjukt och svårkontrollerat. I en sådan värld kan MC-kriminella vara bröllopsgäster hos partiledare.
När det talas om ”anständighet” i politiska kretsar är det detta saken gäller. Socialdemokraterna saknar sin disciplinerade, skötsamme arbetare, som garanterade dem ungefär hälften av väljarna. Och på andra sidan finns en molande fantomsmärta efter den bildade borgerligheten, vars självdisciplin uteslöt ett vulgärt populistparti.
Men institutionerna som upprätthöll de normerna förföll för länge sedan. Kvar blev bara partilotterierna och RUT-avdragen. Kanske är det en kreativ förstörelse, men vi står ännu för nära för att se det kreativa. Eller så får vi lära oss att leva utan disciplin.
***
