Från Wimbledonseger till fängelse

Jag inbillade mig först att slipsen, med sina sneda breda ränder i grönt och lila, sade något om honom, den plufsige sorgsne mannen i stubbat hår och tunga påsar under ögonen. Fåfäng, tänkte jag. Den där ogenerade påminnelsen till världen om vem han var. Inbillade han sig att den skulle underlätta saker och ting? Att tro att grönt och lila fortfarande kunde förse honom med magiska krafter vittnade om en tapper självbelåtenhet. Men självaktning?  

Jag var tvungen att erkänna att färgerna ändå gjorde sitt jobb. De kastade mig tillbaka till den heta sommaren 1985. Han som nu stod framför skranket var bara 17 då. En pojke från den lilla västtyska staden Leimen. Okänd, vilket i tennis innebär oseedad, en som förväntas agera statist, slagpåse åt de etablerade superstjärnorna. Men unge Boris Becker kom till Wimbledon och servade så det stod rök om linjerna och han kastade sig handlöst framme vid nätet och plockade upp volleys på det mest spektakulära sätt. 

Och varje gång han låg illa till i ett game lyckades han mirakulöst pricka rätt med det där bombnedslaget till serve. Blev ”Boom Boom Becker”, berömd och belönad. För han vann. Wimbledon. Den yngste någonsin som gjort det. Idrottsvärldens mest eftertraktade pokal blev hans. Och en grön-lila slips. 

Det var den han bar i domstolen i veckan som gick. 

Såg de? Tänkte de ställa frågor om finalerna? Skulle de bedöma hans fall mer varsamt?

Jag undrade om han verkligen var så inbilsk att han trodde det och även hade fått för sig att det skulle hjälpa honom.  

Jo, han fick frågor om de enorma summor pengar han hade tjänat under sin aktiva tenniskarriär, ungefär 36 miljoner pund. Men inte om hur han vunnit dem. Utan om hur han spenderat dem. Ett stort hus i München, sade han. Åt föräldrarna. Ett jättehus i Miami. Åt sig själv och sin fru i Miami. Ett hus på Mallorca. Ytterligare ett. Så skilsmässa. Decennielånga underhåll till barn och fru. Som blir fruar. Och flera barn, och efter karriärens slut tjänade Boom Boom inte så mycket längre, trots att han, sade han, mellan 2013 och 2016 var tränare åt Novak Djokovic, de senaste årens bäste spelare. 

Becker sa att före Wimbledon 1985 hade han tänkt börja på universitet och skaffa sig en respektabel akademisk karriär. Nu stod han åtalad för att ha brutit mot de brittiska konkurslagarna, för att ha gömt undan pengar. Boom Boom åberopade diplomatisk immunitet, påstod att han var kulturattaché i Centralafrikanska republiken, att det skulle finnas papper på det. Domstolen kollade, upptäckte att det var fejk. Boris Becker, den karismatiske tennisspelaren, såg förkrossad ut. Domaren Deborah Taylor sade: ”Jag accepterar din förnedring som en del av vad som vad som hänt, men jag har inte sett någon ödmjukhet från din sida.” 

Två och ett halvt års fängelse. Första anhalt är Wandsworth, ”Wanno”. Där satt Oscar Wilde och Julian Assange. I dag, skriver brittiska tidningar, är den 170-åriga anstalten Storbritanniens mest avhumaniserade, överbefolkad av 1 300 fångar, majoriteten psykiskt sjuka och desperat uttråkade. Ändlösa skrik, ett evigt pågående bankande, ropande, stönande är ljudmattan som ackompanjerar hoten, slagsmålen och mord. 

Djokovic uttalar sig: ”Jag bara hoppas att han klarar den här perioden i fängelse och att han när han kommer ut är, ni förstår, kapabel leva sitt liv som, som, jag tror inte vi kan använda ordet ’normalt’, eftersom livet tveklöst förändras.”

Själv såg jag på tv hur Boris klev in i bilen som förde honom till Wanno. Han hade Wimbledonslipsen på sig och jag tror att jag började förstå hur han hade tänkt.