Frankrikes sak är vår

»Plus ça change, plus c’est la même chose«, »Ju mer det förändras, desto mer är det samma sak«. De ordstävet får man alltid höra när det är val i Frankrike. Men denna gång är det fel.

Om du fortfarande läser denna artikel så finns det en god chans att du sedan tidigare var intresserad av Frankrike. Fransk politik har sin trogna supporterskara även i Sverige, men ofta är svenskarnas syn på Frankrike påverkad av nidbilden i den anglosaxiska världen. Medan vi är förbannade på eller förtjusta i USA, så skrockar vi bara åt de galna fransmännen, som demonstrerar, protesterar, gestikulerar. Vi må vara bekymrade över förortskravaller och Jean-Marie Le Pen. Men som global spelare tar vi inte riktigt Frankrike på allvar.

Det borde vi göra. Frankrike är Europas viktigaste nation just nu. Valet fransmännen gör på söndag är viktigare än om Obama, Clinton eller Giuliani vinner valet i USA. Det är det viktigaste valet i Västeuropa sedan Margaret Thatcher äntrade 10 Downing Street 1979.

Det finns de uppenbara skälen.

Tysklands utrikespolitiska självförtroende växer, Prodi har höjt Italiens profil, men det land som fortfarande anger den utrikespolitiska tonen i Europa är och förblir Frankrike. Så var det när EU till slut gick in med USA i Bosnien och Kosovo på 1990-talet. Så var det i Irakfrågan. Så är det i Darfur. Frankrike må sakna ledarskap, men landet förblir Europas röst i FN:s säkerhetsråd, eftersom Storbritannien alltid följer USA.

Frankrike styr också reformerna av EU:s institutioner. Å ena sidan med foten på bromspedalen. Fransmännen röstade ned den 482 sidor långa »författningen« och de bibehåller ett slags veto på nya förslag. Å andra sidan är Frankrike ett av få EU-länder där man fortfarande är redo att flytta foten till gaspedalen. Franska politiker har fortfarande en vision för en folkvald verkställande makt i EU.

Olyckligtvis har också Jacques Chirac sett till att fransmännen måste folkomrösta om alla nya medlemmar i EU. Vinner Nicolas Sarkozy finns risken att EU missar den historiska chansen att få med Turkiet i fredsprojektet.

Men det finns ett annat, mer subtilt skäl till att Frankrike är Europas viktigaste land just nu.

Frankrike är Europas ideologiska motsvarighet till Marita Ulvskog – ingen står till vänster om fransmännen. Fram tills nu har länder i Europa som varit försiktiga med att reformera arbetsmarknaden, minska skattekilarna på arbete och bryta upp monopol alltid kunnat säga att visserligen går vi inte lika långt som britterna, men tänk så mycket mer vi gör än fransmännen. Frankrike har räknats som sämst i Västeuropa: högst arbetslöshet, lägst tillväxt, lägst köpkraft, störst utslagning, sämst integration, snabbast försämrade statsfinanser. Fyra av fem studenter från franska elituniversitet lämnar landet direkt, många sällar sig till de 100 000 som jobbar i London.
Nu vill de tre i presidentvalets ledarklunga vara »förändringens kandidat«. Nya ord har äntrat den franska politiska vokabulären, ord som »l’immobilisme« (stillaståendet) och »l’assistanat« (bidragsberoendet), som får symbolisera allt som förfallit under Mitterrand och Chirac. Nicolas Sarkozy talar öppet om »rupture« – avbrott – att skrota den franska modellen. Men även de två andra huvudkandidaterna, Bayrou ganska mycket, Royal mycket mindre, erkänner behovet av kraftfulla reformer.
Om, och det gäller verkligen att säga om, det blir ett uppbrott, om Frankrike under några år lägger om den ekonomiska politiken radikalt, finns en möjlighet att hela Europas politiska karta ritas om.

När Thatcher bytte kurs i Storbritannien påverkade det Europa på djupet. Hon visade vad man kunde göra, helt eller delvis, i en tid då ordet privatisering inte ens var uppfunnet. Men om Frankrike av alla länder lyckas nå hög tillväxt och sysselsättning med radikala reformer – då kan hela Europas självbild förändras. Ingen kommer att vilja ligga bakom Frankrike i reformiver, inte ens Fredrik Reinfeldt.

Ett Frankrike som fortsätter mot avgrunden blir däremot en mycket besvärlig partner. Det blir ännu mer EU-hat, högerextremism och fundamentalism bland utestängda minoriteter.

Ett ekonomiskt starkt Frankrike, som världen avundas och ser upp till, kommer inte direkt få nedsatt självförtroende – men sannolikt inte heller fortsätta strutta runt halsstarrigt på världsscenen. Ett tryggt Frankrike kommer bli mer lagledare, mindre enfant terrible. Därför är ett starkt Frankrike bra för Europa – och Sverige.

***

FÖR ÖVRIGT borde veckans fruktansvärda massaker i USA stämma till eftertanke även här hemma. Man kan visserligen inte köpa handeldvapen på snabbköp i Sverige, men med 2 miljoner vapen i omlopp är vi ett mycket vapentätt land. Den pågående vapenamnestin har hittills givit mycket sämre resultat än den 1993. Vapen får inte ligga och skräpa i onödan.