Freakshow på riktigt
Tore Tvedt, Najmuddin Faraj Ahmad, Bruce Bawer. En är en övervintrad nynazist, en annan ökänd som islamistledaren mulla Krekar, den tredje en bästsäljande Eurabia-författare. De är individer med vitt skilda profiler och erfarenheter, men inom de närmaste dagarna kommer de alla att inta vittnesbåset i Oslo tingsrätt. Försvarets förhoppning är att vittnena ska synliggöra att Anders Behring Breivik inte är ensam om sin världsbild, där islam ligger i krig med väst. Det skulle stärka argumentet att terroristen agerade utifrån politiska motiv snarare än sinnesförvirring, och därmed är tillräknelig.
Jag är övertygad om att något så grundläggande som att Breivik delar sina föreställningar med andra människor inte hade varit nödvändigt att bevisa om terroristens ideologi hade hetat jihadism i stället för kontrajihadism, det vill säga antimuslimska idéer. Ideologin hade inte heller hamnat i fokus om den i dag inte varit så förankrad i mainstreamsamhället. Därmed har den blivit känsligare att kritisera, till och med att analysera.
Det konservativa magasinet Axess chefredaktör Johan Lundberg vidhåller till exempel att islamofobi inte kan jämställas med antisemitism och att endast den senare har sin grund i en konspirationsteori om ett folks dolda agenda. I Aftonbladet menar den konservative kolumnisten Johan Hakelius att terroristen som vrålade »ni ska dö i dag, marxister!« vid massakern på ett socialdemokratiskt ungdomsläger i själva verket är – en lärjunge till marxisterna. Försöken att skapa avstånd mellan islamofobin och det politiska läger där den haft störst genomslag blir alltmer krystade. Det nödvändiga dekonstruerandet av Breiviks tankegods och kartläggandet av dess förankring i finrummen avfärdas som försök att smutskasta politiska motståndare.
Det finns fler anledningar till att många debattörer har lättare att se jihadismen för vad den är. Dess anhängare har låg status i Europa och är ofta marginaliserade i samhället. Man riskerar helt enkelt inte att stöta sig med makten när man kritiserar dem. Kunskapen om den ideologin är också större, främst tack vare mediernas bevakning av denna typ av extremism under det senaste decenniet. Även de säkerhetspolitiska kretsarna i Europa har nästan uteslutande syftat på muslimer när de uppmärksammat så kallad homegrown terrorism.
De antimuslimska adepterna, å andra sidan, sitter i flera europeiska länder på positioner med betydande inflytande. Drömmen om att slå tillbaka mot de uppfattade förtryckarna genom terrorattacker är varken mer eller mindre befängd än idén om den vite korsriddaren som fått nog av »smygislamiseringen«, men medan jihadpropagandan har spridits av radikala imamer har det konspiratoriska begreppet »smygislamisering« använts av ledaren för Norges tredje största parti, Fremskrittspartiets Siv Jensen. Den kommande fasen av rättegången mot Anders Behring Breivik bör ses i ljuset av detta. Försvarets vittnen är den fysiska manifesteringen av en ideologi som är lika potent som den extrema islamismen, men som fortfarande är i processen att erkännas som sådan.
Nynazisten Tore Tvedt, den radikale bloggaren Peder »Fjordman« Nøstvold Jensen och flera andra vittnen framstår vid första anblicken som extrema karaktärer. I Norge menar vissa att Cirkus Breivik sätter upp en freakshow i rättssalen. Då bör man hålla i åtanke att Fjordman tillhör de mest hyllade skribenterna i ämnet. Han har skrivit på alla de tongivande antimuslimska bloggar som läses av europeiska populistpolitiker. För att inte tala om hur många exemplar den Norgebaserade författaren Bruce Bawers böcker säljer i.
Det behövs en grundlig genomlysning av deras världsåskådning för att förstå varför människor som reagerat med avsky inför Breiviks dåd, samtidigt kan lockas av de konspirationsteorier som knuffade honom över gränsen. Det kan vara nyttigt för den europeiska allmänheten att höra dessa idéer placerade i sitt rätta sammanhang – inte utbasunerade från parlamentens talarstolar. Vill man vara optimistisk kan man se det som att vi fått en andra chans att vända trenden, mitt i den nynationalistiska vågen.
*
För övrigt visar en ny rapport från Unicef att barnfattigdomen inte tas på tillräckligt allvar i välfärdsländerna. I förra årets svenska debatt förminskades mycket riktigt barns utsatthet. Utanförskap behöver inte innebära att man fallit under svältgränsen. Att Sverige enligt Unicef är dåligt på att hjälpa våra allra mest ekonomiskt utsatta barn är illa nog.
