Fredrik Lindström: Allt är modernt

 Just nu är i stort sett allt modernt! Man får anstränga sig som en galning för att hitta något snitt eller plagg eller någon färg som inte är »ändå på något sätt rätt«. Svart är tillbaka igen, samtidigt som brunt är större än på länge, vilket det varit ett antal gånger bara senaste tio åren. Det utesluter inte grått och blått (blått är för övrigt vårens färg, tillsammans med ett antal andra favoriter i repris). Det är lite 70-tal, lite 40-tal och lite 80-tal och alla andra decennier. Allt går bra.

Finns det nånting som är fullständigt, totalt ute? Kortbyxor, tubsockor och sandaler. Skulle inte en hyfsat framgångsrik ung man verka hur hipp som helst i det? Om jag kommer i en jadegrön täckrock med pellerinkrage? Rosa polo med jättekrage och fuskpälsapplikationer? Mockasiner? Behöver inte vara helt fel. Det borde vara en underbar frihet – men jag är inte så säker.

Svart, brunt, mörkblått och grått kan självklart inte vara moderna samtidigt – det är just det som är poängen, men vi är en generation som tror att man kan få allt, osäkra curlingföräldrar som har köpt alla gosedjuren för att man var rädd att man skulle missa nåt.

Hjalmar Söderberg formulerade det redan för snart hundra år sedan: Vill lille prinsen åka i vagn eller i båt? Han vill naturligtvis åka i vagn och i båt. Vi tror att vi inte behöver välja bort. Vi väljer att göra karriär, men samtidigt inte försumma barnen. Vi väljer att både avsky julen och ändå fira den ordentligt med massor av klappar, helst hos ett antal olika när­stående släktingar. Och så får vi magsår, eller sömnrubbningar.

En generation som av ren feghet inte vågar välja bort kommer inte längre att ha något mode. Sånt är svårt att fatta. Vi ­trodde ju det var något självklart, som fanns av sig själv.

Men modet är som så mycket annat, ett språk. Jag berättar med mina kläder en massa saker om mig själv, hur jag är eller kanske snarare hur jag vill vara. Dagens människor tror att de viktiga språken på jorden redan är skapade, och att det bara är att använda dem. De förstår inte att de är beroende av att hela tiden förnyas med kraft. På 60-talet trodde man att bara en viss sorts overaller med ett v på magen skulle vara moderna i framtiden. Men det blev inte så, det blev ingen totalitär uniform. Det blev raka motsatsen, en totalitär mångfald. Klädmodet kan förstås måla in sig i vilket hörn som helst, och bli helt marginaliserat det också, precis som den moderna klassiska musiken eller konsten blivit (»när allting är konst så är ingenting konst«). Vi har sett tecknen på det ett tag nu, de alltmer krystade modevisningarna med bara bröst och fågelbon på huvudet.

Det behöver man egentligen inte sörja. Jag tror att man kan leva bra i en värld där antalet byxmodeller och kjollängder är oräkneliga. Det kan finnas många skäl att applådera mångfalden. Men utvecklingen beror inte på att det är dit vi vill, utan att vi inte kan något annat. Vi kan välja allt. Och vi tror att vi ska komma undan med det, att fuska och helgardera oss.

Naturligtvis inte. För då ändras ju spelreglerna. Det intressanta är hur mycket saker som vi tar för givna i människans värld – som vi inte förstår helt beror av oss själva.

I vår värld skulle vi kunna ha det mest fantasifulla och spännande modet någonsin. Men i stället fastnar vi i att upprepa, imitera och kommentera tidigare generationer. Den väg som tagit oss hit har märkligt nog urholkat vårt självförtroende så att nu när vi äntligen skulle kunna göra vad vi vill – då vet vi inte längre hur. Vi vet inte vilket mode vi skulle vilja ha, för vi kan inte längre skapa själva, utan bara osäkert snegla bakåt.