Fredrik Lindström: Den stora bondhålan
Stockholm är absolut inte någon internationell storstad av mått, vad ni än har hört för snack på senare år om att stan skulle vara en kontinental snackis.
Det är alldeles för mycket som saknas! Jag kan anföra minst tio grundläggande krav för metropolstatus som huvudstaden inte lever upp till:
1) I en storstad ska man kunna beställa in en riktig middag på restaurang mitt i natten. På samma sätt ska det finnas affärsdistrikt som har öppet så länge det finns kunder så att man kan shoppa när man har lust.
2) En internationell storstad ska ha minst ett stort kafé av europeiskt snitt (gärna jugend) med spriträttigheter, personal i oklanderligt svartvitt och givetvis bordsservering. Det sistnämnda saknas (med marginella undantag*) på stadens alla kaféer; Stockholm är självserveringarnas, köernas och brickhelvetenas okrönta huvudstad.
3) En metropol av grundläggande mått ska naturligtvis ha en egen krog-, bar- eller kafétyp som är typisk för staden.
4) Om man inte har det ska man åtminstone ha en för stan typisk maträtt, dryck eller möjligen ett bakverk, eller vad fan som helst som går att inmundiga som har namn efter stan (Solnakorvs perifera försök med korven »stockholmare« är alldeles för oetablerat för att räknas).
5) Det ska naturligtvis också finnas minst ett välkänt original som huserar på en bestämd plats i staden. Sedan Maria med orgeln tog ner skylten och »Köp ett vykort« på T-centralen började svaja i närvaron finns en hotande vakans som endast delvis fylls av den munspelande tysken Horst som med viss regelbundenhet ger »konserter« alldeles invid Stureplan.
6) Man ska kunna gå på nattklubb med levande underhållning. Behöver inte vara nån förlegad toplessbalett, utan vilken typ av nattlig underhållning som helst – dekadent, elegant, avantgardistisk eller supermodern. Men det måste finnas, helst varje kväll. En kväll i månaden på Spy bar för inbjuden vip-publik räknas naturligtvis inte.
7) I en internationell storstad av mått ska man också kunna bo billigt även centralt, om man accepterar en omodern bostadsstandard och exempelvis nöjer sig med kallvatten eller toaletten i farstun. Förstås otänkbart med svenska bostadslagar.
8) En självklarhet är ju också att det ska finnas en konst- och/eller prylmarknad utomhus i stadens centrum minst en dag i veckan, gärna med en trevlig promenad längs parkstråk eller vattendrag.
9) En metropol av minsta betydelse dras heller inte med sådana gigantiska mindervärdeskomplex att man döper om stadsdelar till fejkade namn på låssasengelska (Sofo) – eller på andra sätt försöker arbeta med något slags barnslig pseudointernationalitet (Stockholm – the Capital of Scandinavia, Stockholm Water Festival osv).
Jag skulle kunna räkna upp ytterligare ett antal saker med stora frågetecken. Den typiska stockholmstaxin? Var kan man gå och supera och dansa till levande musik (internationell musik, inte dansband!)?
Jag skulle också kunna påpeka att på de flesta av dessa punkter har stan försämrats på senare årtionden, men jag nöjer mig med att avsluta med det säkraste tecknet av alla:
10) En internationell storstad av mått håller sig inte med lokala, gnälliga krönikörer som tjafsar om att staden inte alls håller måttet!
PS Jag hoppas innerligt att jag har fel på en och annan punkt, och att det kommer att strömma in exempel som överbevisar mig.
* NK:s »nedre« samt några bord på Vetekatten har bordsservering och på trotjänaren Valand får man utburet efter att ha beställt i kassan.
