Fredrik Lindström: Det heter evro

Det händer att folk frågar mej om man ska säga euro eller »juru« på svenska. Jag förstår ärligt talat inte ens frågan, varför skulle det uttalas på engelska i svenskan?

Faktum är att idén att en internationell valuta skulle uttalas på engelska är något slags rekord i knaslogik, eftersom vi inte ens använder engelskt uttal för valuta som är engelsk eller amerikansk. Den som skulle diskutera vad »poundet« står i, skulle knappast ens bli tagen på allvar. Det heter pund på svenska. Och dållar, inte »daaler«.

En sådan här knasig logik kan förstås inte bara dyka upp från ingenstans. Det här måste vara svensk självutplåning som fått sällskap av ett mer allmänt, modernt fenomen: det så kallade anala namnfenomenet. Det bygger på föreställningen att för varje sak i världen finns ett korrekt namn och ett uttal – och bara ett enda! En form av pseudointernationellt språkpolisande, där lingvistikfascismen givetvis kan nå nya höjder.

Exemplifiera? Visst! Konstnären Van Goghs namn är felaktigt (»fann gågg«) påstår en del, i själva verket uttalas det inte så på holländska, utan böra heta »fann schåsch« eller liknande. Logiken är följande: såsom Van Gogh själv uttalade sitt namn, så ska också alla andra uttala det – en idé lika anal som den är omöjlig. I själva verket uttalas det inte ens i holländskan med ett sje-ljud, utan med ett »frikativt« (ett slags lite skrapande, nästan gurglande) g, lite som att försöka säga g och h på samma gång. Ingen lätt uppgift för oss svenskar, som liksom merparten av jordens språk saknar detta ljud.

Borde vi gå en ljudutbildning innan vi nämner denne holländske expressionist, eller kanske helt låta bli att prata om honom när vi inte kan uttala hans namn rätt? Nej, varje språk bestämmer över sina ljud, och över hur berömda konstnärer och and­ra internationella fenomen uttalas på deras domäner. Det är på sätt och vis en ren demokratifråga.

Så håll i er nu, ni som brukar tukta upp er omgivning med hur Gorbatjov uttalas på ryska eller vad Sevilla heter på spanska: Det är inte den anala idiotregeln som gäller! När människor, städer och annat blir internationellt kända så blir deras namn till ord i olika språk, och behandlas på språkens villkor, eftersom det är där de används. Det mest korrekta är alltså att säga »Gårbatjoff« och »Sevilja«på svenska, eftersom man garanterat blir bäst förstådd så. I finskan, med sina 16 olika kasus, måste man till och med ofta böja ett namn för att kunna använda det. Sålunda heter det exempelvis«Sevillassa«, ’i Sevilla’, helt oavsett vad spanjorerna själva säger.

Och den synnerligen internationellt kände Jesus har ett namn som förmodligen kan ha lika många uttal som det finns språk i världen.

Den europeiska valutan euro ska kunna diskuteras, böjas och ältas i mängder av olika situationer runt om i världen. Varje språk har sina omständigheter. På svenska heter valutan inte »juru«, knappast heller euro utan »evro«, vilket retar gallfeber på en del anala personer. För den som nu undrar varför, så har vi ett eget u-ljud som är så smalt (och därför väldigt svårt för utlänningar att uttala) att det i princip inte går att prestera i en sådan här ställning, utan att överläppen möter undre tandvallen – och vips hör vi ett v-ljud. Den som tycker att svenskarna borde sluta slarva här (»det stavas ju inte med V!!!«) får i såna fall bygga om hela det svenska vokalsystemet, och sedan lära upp folk från början igen. Lycka till!

Det kan komma som en överraskning, men språk handlar om att byta information effektivt, det är inte en tävling där den som uttalar flest bokstäver »korrekt« vinner.