Fredrik Lindström: Från Vasa till Hilton

År 1911 fick skolpojkar i Göteborg rösta på den de beundrade mest. Etta kom Gustav Vasa, tvåa Gustav II Adolf och trea kom Karl XII.

Vad säger detta oss? Ja, en hel del om den oerhört snabba förändringstakten i det moderna samhället, och allra helst i det svenska. De värderingar och ideal som min farfar och mormor växte upp med är så fjärran att det blir komiskt. Gustav II Adolf? Allvarligt? Man kan fråga sig om det är samma land. Men fortfarande på 1950-talet gick de svenska skolbarnen ut på hans dödsdag, den sjätte november, och viftade med svenska flaggor.

Sedan dess har vi haft oerhört bråttom in i framtiden, och därmed också bort från vår historia. Missförstå mig inte nu, jag hyllar inte på något sätt det förljugna nationalstatstänkande som uppfostrar sin befolkning till att beundra och idealisera historiska gestalter på helt andra grunder än deras bedrifter. Gustav II Adolf var en protestantisk fundamentalist, Gustav Vasa en nyckfull tyrann och Karl XII en fullfjädrad galning – även om man naturligtvis kan hitta försonande drag hos dem också.

Men det är inte i första hand kungarna vi behöver komma åt för att ha en länk till historien. Det är vår farfar, han som fick dessa gubbar serverade som sina hjältar, som vi behöver komma i kontakt med. Dels för att inte upprepa deras misstag. Dels för att få ett sammanhang i tillvaron. Och dels av ren ödmjukhet, för att påminna oss själva om att utan dem hade vi vare sig existerat eller haft något land eller någon välfärd att existera i.

Vi bör också vara medvetna om att en av de viktigaste anledningarna till att vi inte längre beundrar Gustav Vasa och hans ättlingar inte är att vi mognat från sådant tänkande, utan att det helt enkelt inte vore lönsamt för oss att göra det. Döda kungar säljer inga skivor eller böcker eller annat som får tillväxthjulen att snurra. På 1800-talet, när man skulle forma Sverige till ett land, ett folk – då behövdes historiska hjältar.

I dag behövs de inte längre, och det är lönsammare att vi beundrar andra personer och manér, sådana som hjälper oss att hålla tillväxten i gång. Ju fler förändringar, ju mer nytänkande vi sväljer, desto »duktigare« blir vi som konsumenter, eftersom vi hela tiden måste förändra våra liv genom nya inköp. Och vi svenskar är positivast av alla till förändring om man jämför 40 länder (naturligtvis på gott och ont).

Men denna obönhörliga strävan framåt gör inte bara att farfars beundran för Gustav Adolf den store känns ljusår bort, vi ligger även många mil bort från våra egna föräldrar när det gäller värderingar. Ingenstans är det traditionella budet om att man ska hedra och visa respekt för sina föräldrar lägre rankat än i Sverige. Och det finns naturligtvis både för- och nackdelar med denna stenhårda individualism.

Problemet är, i mitt tycke, att vi tror att denna antitraditionalism är en frigörelse från ok som våra förfäder dignat under, och att vi nu äntligen kan välja själva. Vi tror att det är rationellt välgrundat att barnen inte ska behöva sitta och lyssna på de gamlas halvbittra malande när de har mycket viktigare saker att uträtta med sina läxor och vid sina datorer. Att vi inte behöver någon »gammal« kunskap i den nya, sköna världen med våra tvättpelare och högteknologiska kök, våra livsstilscoacher och vår avsatta kvalitetstid. Vi tror att vi själva väljer våra ständigt förnyade liv, och att fjärma oss från alla dem som levt före oss eftersom vi är moderna människor.

Medan sanningen är att vi kanske aldrig varit så kuvade av samhällets ramar som nu. Det är tillväxtspiralens enda men benhårda krav på oss – ständig förändring!