Fredrik Lindström: Långsiktig kortsiktighet
Låt mej leverera en spaning! Vi håller på att byta plats på två saker i vårt moderna samhälle: långsiktigheten och kortsiktigheten.
När man i mitten av 1800-talet högg ner en hel del ekar till båtbyggen och annat så såg man till att plantera en massa nya småekar som i dag utgör mäktiga inramningar i olika strövområden – detta för att vi hundrafemtio år senare skulle ha något att bygga våra båtar med. När förekommer sådana tidsperspektiv i vårt samhälle i dag?
Ta de villor som vi i dag bygger; oftast enplans på bottenplatta utan grävd källare (kallades förut »baracker«). De är tänkta att hålla i 50 år, ett larvigt kort tidsperspektiv. Hur hade det sett ut om man tänkt så förr? Om de äldsta husen i Sverige i dag var från sent 50-tal?
Den nya kortsiktigheten dyker upp nästan överallt inom affärer, produktion, industri etc. Titta bara på varumärken: Kalles Kaviar! Hur har den blivit en institution vid svenska frukostbord? Jo, genom långsiktighet och tydlighet. Så blir man kung i påläggshyllan – man består tidens vacklanden.
Men inte längre! I dag är Kalles all möjlig mjukost och obegripliga randiga och rutiga pålägg med banan, räkor, och så vidare. Kortsiktigt är det förstås ett sätt att krama lite mer ur det starka varumärket, sälja lite extra – men långsiktigt innebär det motsatsen: man mjölkar ur det totalt. Vad är Kalles? Det kan vara lite vadsomhelst. Man pissar i praktiken på de principer som en gång byggde varumärket.
På samma sätt försöker man krama ur det sista ur Ahlgrens bilar (reservdelar, trafikskyltar, däck), Polly (cappuccinosmak, glögg osv) och mängder av andra varumärken. Man har inte råd med den långsiktighet som skulle kunna bygga nya. För man måste ha större företag, större omsättning för att det ska bli lönsamt. Av samma skäl har vi gjort den by vi nyss levde i (bara några generationer sen) storskalig, ja, till en global by eftersom det kortsiktigt är lönsammare. Att det långsiktigt verkar vara en smärre katastrof är en annan femma.
Intressant nog har vi ett omvänt perspektiv på våra egna liv – där försöker vi vara så långsiktiga som möjligt. Vi planerar, sparar, drömmer och lägger upp strategier inför vårt »riktiga liv« som vi ska börja leva en vacker dag. Vi tar ut en massa saker i förskott.
Om vi inte skulle få den tid som vi redan på förhand »cashat in« så känner vi oss bestulna på den.
Men den kommande tiden äger vi inte, hur mycket vi än tittar på statistiken och tycker att man borde kunna få leva sådär bortemot en 80 år.
Man kan aldrig bli bestulen på något man inte har och aldrig har haft. Om en människa dör långt tidigare än genomsnittet så säger vi att hon dog »mitt i livet«. Men ingen kan dö mitt i livet, alla som dör gör det vid slutpunkten av sitt liv.
Det bräckliga livet är just så värdefullt för att det är kortsiktigt. Det är här och nu, vad vi än inbillar oss. Om man inte klarar av att leva det så, försöker man i stället göra ett långsiktigt projekt av det, och investerar därmed i något man inte har. Det är ekonomiskt vansinne.
Precis som det är att försöka bedriva människans gemensamma verk i naturens kretslopp i ett kortsiktigt perspektiv. Vi måste börja från början. Lära oss att bygga ett hus från grunden, så att det håller länge. Så att många människor kan dela det och där framleva sina kortsiktiga och underbara liv – med endast tiden som skiljeväggar. Det är verklig ekonomi det, och den har ingenting med tillväxt och mycket lite med pengar att göra.
