Fredrik Lindström: Den primitiva människans triumf

I dessa intensiva och närmast febriga VM-tider, där jag kan ägna oändliga samtal åt att analysera det engelska mittfältet eller bli rasande när den argentinske förbundskaptenen låter underbarnet Messi sitta kvar på bänken, ja, då kan det hända att jag än en gång återkommer till frågan: Varför älskar jag fotboll så mycket? Varför blir jag i det närmaste rituellt upphetsad av en sån här sammangaddning av djupledslöpare och bolltrollare?

Jag tror att fotbollen, liksom de flesta andra sporter, utgör ett slags reservat för mänskligt beteende. Den avspeglar en dimension hos oss själva, som vi i vårt vanliga liv försöker hålla i schack.

Människan är nämligen irrationell. Alltså: oförutsägbar och inte helt igenom logisk. Hon får idéer, ryck, blir sugen på saker, glömmer bort grejer, tänker knäppa prylar om medpassagerarna på bussen, vill en massa som hon egentligen inte vill att hon ska vilja och så vidare.

Nästan ingenstans är det här uppskattat. För vår värld bygger på det felaktiga antagandet att människan i stället är rationell. För det är vägen till framgång. Det är nästan aldrig någon som får komplimang­er för att de är irrationella.

Utom fotbollsspelare. Där är det tvärtom en fördel – åhh, va irrationell han är!! Underbart. Hoppar över bollen och går runt, klackar när han absolut inte »borde« göra det. Ju mer oförutsägbar, desto bättre.

Om Henke inte ens själv vet vad han ska göra för dragning här näst – hur ska då motståndaren kunna veta det?

Det är egentligen en underbar spegling av något mycket allvarligare än vi tror. Människans viktigaste egenskap är kanske just att vara oförutsägbar. Hon är det oförutsägbara djuret som reste sig på bak­benen, byggde upp ett språk, blev självmedveten, byggde upp civilisationen och var inte längre ett djur utan något annat – en människa. Tack vare sin oförutsägbarhet.

Vi förstår inte värdet av detta. Ser det som något slags ploj hos människan, ett lekande som kan få utlopp i sådant vi kallar sport, såsom fotboll. I själva verket är det reservat för ett mer ursprungligt beteende. Inom vissa linjer och med vissa uppgjorda regler återgår vi till vårt ursprung – där den den mest oförutsägbare blir segraren. Här får känslorna, som inte får plats i vår vanliga värld, fullt spelrum.

Fotbolls-VM är en jättelik, primitiv, världsomspännande urtidsceremoni (kom ihåg att »primitiv« betyder »ursprunglig«, inte outvecklad eller dylikt).

Förberedelserna har börjat åratal innan och innehåller mängder av vidskepelse och rituella prepareringar. Och det är kamp och fokusering på något som bara handlar om sådana abstrakta mänskliga dimensioner som ära och passion. Fotbollen fyller inga rationella behov. Inga.
Allt har med känslor att göra. Det är djupt mänskligt.

Hets, kampsång, ceremoniella kläder, flaggor och standar. Mindre häxprocesser mot domare eller osportsliga spelare i motståndarlaget. Trummor, skanderande och massextas! Och så den gamla hederliga ansikstmålningen, som visar på den totala kompromisslösa dedikeringen. Man tillber öppet sina gudar och hoppas att de ska frälsa en med – mål!!!

Den moderna människan låtsas bara att hon är – just en modern männniska. Under den tunna fernissan är hon precis samma flockvarelese som för 1 000 eller 100 000 år sedan. Spelet för gallerierna i vardagslivet bygger på att det finns en ventil, där det rätta jaget får sitt utlopp.
Välkommen till människans verkliga värld, den sanna världen. Där kärlek, smärta, hat, passion, gemenskap, vrede, besvikelse, glädje och »längtan efter att underkasta sig något större« härskar totalt– och där förnuftet blygt och förvånat står i en vrå och bara tittar på. Välkommen till fotbolls-VM!