Fredrik Lindström: Skjut inte budbäraren

Dagligen träffar jag dem, de som oroar sig för språkets utveckling. Det blir sämre, slarvigare, fattigare … ni kan själva fylla i! Kan jag verkligen förneka att språket försämras, att många ungdomar i dag inte längre kan tala och skriva svenska? Jag kan väl ändå inte vara hur tokliberal som helst?

Nej, jag lovar, det är jag inte. Det blir säkert sämre på ett och annat håll, det blir förstås lite trubbigare med ett språk där man inte längre skiljer på själv och ensam, på var och vart, på risk och chans, på tack vare och på grund av osv. Jag har aldrig påstått att det här är kommunikativa förbättringar. Men – och det här är viktigt – jag skyller dem inte på språket!

Det vore förstås perfekt om en massa förändringar till det sämre handlade om språkligt slarv, om det kunde lösas med uppfostran och svensklektioner. Tänk så praktiskt, det handlar om att få lite ordning, få folk att skärpa sig. Men språket är ingen egen värld. Det är ett smidigt instrument som hela tiden anpassar sig till det vi vill och behöver säga.

Man måste skilja på orsak och verkan. Språket är verkan, inte orsak. Orsaken är vi och de liv vi lever, de värderingar vi har, de prioriteringar vi gör. Språket är budbäraren som kommer till oss och berättar för oss om våra liv och hur vi lever dem.

Ta själv och ensam – ett utmärkt exempel. Visst har de en poäng som klagar på detta ymniga bruk av själv överallt.

Hon bor själv i lägenheten nu – Ja, vem skulle bo i den åt henne?

Jag åker själv till Kanarieöarna. – Skulle man kunna tänka sig att man skickade en kompis och semestrade en vecka åt en?

Själv betyder, om vi nu ska ha lite ordning, inte samma sak som ensam. Det sistnämnda kan översättas med »utan sällskap«, medan själv betyder »utan hjälp eller medverkan av andra, av egen kraft« eller dylikt. Den som vill kan ju få tro att det är något slags slarv som får folk att använda det tämligen positivt laddade ordet själv alltmer, och i stället undvika det betydligt mer negativa ensam. Det är förstås en förträffligt enkel lösning.

Men fundera gärna på följande: människan är ett flockdjur. Ensamhet är alltså något delvis skambelagt – det riskerar att uppfattas som att man är utstött. Att sända såna signaler är vi givetvis livrädda för. »Jag åker ensam till Kanarieöarna« riskerar att betyda »Jag har pest eller lepra och inga vänner och måste deprimerande nog resa helt utan sällskap på min torftiga semester«. Är det konstigt att man snyltar på det mycket positivare själv?

Den som sedan vill kan ju också tro att det är en tillfällighet att det här »slarvet« uppkommit i det svenska språket, vilket råkar talas i ett land som är världsledande i denna skambelagda ensamhet. 40 procent ensamhushåll, som Sverige kan ståta med, är helt i särklass i världen – bara ett fåtal av våra grannländer i Europa kommer upp ens i hälften av en sådan siffra. Svenskarna är alltså ett ensamt folk, som behöver skyla sin ensamhet med ord. För övrigt är Stockholm den i särklass mest singelboende staden i världen (runt 60 procent) och Kungsholmen uppenbarligen världens ensammaste ö med över 80 procent av hushållen såsom varande ensamhushåll.

Den som skyller på språket beter sig inte bara kortsiktigt och orättvist. Det är jäkligt taskigt att skjuta budbäraren, eftersom han inte bär skulden. Men det är också förödande klantigt ur ett rent krasst perspektiv. En död budbärare kan aldrig ge oss någon mer information. Och ett anklagat, tillrättalagt och tuktat språk som överensstämmer mer med de vi vill vara än de vi verkligen är – det innebär också ett sanningsvittne mindre om oss svenskar.